— Å, just därför, käre Basil, kan jag det. De trofasta känner endast till den triviala sidan av kärleken. De trolösa känner dess tragedier. Och lord Henry tände en tändsticka mot en sirlig silverask och började röka sin cigarrett med en min full av självkänsla och belåtenhet som om han hade sammanfattat hela livet i den frasen. Från murgrönans glatta bladverk hördes sparvarnas glada kvitter och skyarnas blåa skuggor jagade som svalor över gräset. Vad det var härligt i trädgården! Och så intressanta andra mänskors känslor var! Mycket intressantare än deras tankar, föreföll det lorden. Ens egen själ och ens vänners lidelser — det var det enda härliga i livet. Han tänkte med stilla glädje på den tråkiga lunch han hade sluppit från genom att stanna så länge hos Basil Hallward. Om han hade gått till sin faster hade han säkert träffat lord Goodbody där, och hela konversationen skulle ha rört sig om de fattigas bespisning och nödvändigheten av mönsterbostäder. Alla skulle ha predikat om företrädena hos de dygder som de själva aldrig hade haft anledning att utöva. De rika skulle ha talat om sparsamhet och dagdrivarna om arbetets värde. Det var skönt att ha kommit undan det hela! — När han tänkte på sin faster föll honom något in. Han vände sig till Hallward och sade: Hör du, du, nu kommer jag ihåg något.
— Vad då, Harry?
— Var jag redan har hört namnet Dorian Gray.
— Var var det? frågade Hallward mörkt.
— Se inte så ond ut, Basil. Det var hos min faster, lady Agatha. Hon sade mig att hon hade upptäckt en underbar ung man som skulle hjälpa henne med de fattiga, och han hette Dorian Gray. Men jag skall väl tillägga att hon inte sade att han såg bra ut. För kvinnor har skönhet ingen lockelse, åtminstone inte
