Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
34
OSCAR WILDE

förvirrat honom. Men musiken blev aldrig till ord. Inte en ny värld, utan ett nytt kaos skapade den inom honom. Men ord! Bara ord! Vad de var fruktansvärda! Så levande, klara och grymma! Dem kunde man inte fly från. Och vilken mystisk lockelse innehöll de inte! De gav det formlösa plastisk gestalt, och det med en makt som inte var mindre underbar än lutans och violinens. Fanns det något verkligare än ord?

Ja, det hade funnits saker i hans barndom som han inte hade förstått. Nu förstod han dem. Livet flammade plötsligt glödrött för honom. Han tyckte sig ha vandrat genom eld. Varför hade han inte förr vetat detta?

Lord Henry betraktade honom med sitt fina leende. Med sin utsökta psykologiska instinkt förstod han alltid att tiga i rätta ögonblicket. Han var förvånad över det plötsliga intryck hans ord hade gjort. Han erinrade sig en bok som han hade läst när han var sexton år, en bok, som hade avslöjat mycket som han förr inte vetat. Månne Dorian Gray nu upplevde något liknande? Han hade endast skjutit en pil ut i luften. Hade han träffat? Så fascinerande den här ynglingen var!

Hallward målade friskt på i sitt speciella, djärva maner som hade just det raffinemang och den säkra finhet som i konsten är ett osvikligt tecken på kraft. Han tycktes medveten om tystnaden.

— Basil, jag är trött på att stå! ropade Dorian Gray plötsligt. Jag vill ut i trädgården. Luften är kvävande härinne.

— Snälla du, förlåt. Då jag målar glömmer jag allting annat. Men du har aldrig stått bättre förr. Du stod absolut stilla, och jag har äntligen fått det uttryck jag önskade: den halvöppna munnen och den klara glansen i ögonen. Jag vet inte vad Harry har talat med dig om, men utan tvivel är han orsak till denna under-