bara verkan. Antagligen har han smickrat dig. Du skall inte tro vad han säger.
— Han har visst inte smickrat mig. Kanske det är därför som jag inte tror ett ord av vad han har sagt.
— Ni vet att ni tror allt, sade lord Henry och såg på honom med sina stora, drömmande ögon. Jag går ut med er i trädgården. Här är gruvligt hett. Basil, låt oss få något kallt att dricka, något med jordgubbar.
— Gärna, Harry. Var snäll och ring, och när Parker kommer skall jag säga till om vad du vill ha. Jag måste bättra på bakgrunden men kommer snart efter. Uppehåll inte Dorian för länge där ute. Jag har aldrig varit i bättre form än i dag. Det artar sig till att bli mitt mästerverk. Det är redan mitt mästerverk.
Lord Henry gick ut i trädgården och fann Dorian Gray med ansiktet begravt i de stora svala syrenklasarna vilkas doft han feberaktigt insöp, som vore den vin. Han gick honom närmare, lade handen på hans skuldra och sade lågt: — Det gör ni rätt i. Ingenting utom sinnena kan bota själen, precis som ingenting utom själen kan bota sinnena.
Den unge mannen ryckte till och drog sig tillbaka. Han var barhuvad och lövet hade bragt hans lockar i oordning och trasslat till deras gyllene trådar. Det låg ett skrämt uttryck i hans blick som om han plötsligt hade blivit väckt. Hans finskurna näsvingar skälvde och de röda läpparna darrade.
— Ja, fortsatte lord Henry, det är en av livets stora hemligheter — att bota själen genom sinnena och sinnena genom själen. Ni är en märkvärdig varelse. Ni vet mer än ni tror, och mindre än ni önskar veta.
Dorian Gray rynkade pannan och vände sig bort. Han kunde icke låta bli att tycka om den högväxte, elegante mannen vid sin sida. Dennes romantiska, oliv-
