Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
36
OSCAR WILDE

färgade ansikte med sitt blaserade uttryck intresserade honom. Det låg något magnetiskt i den mjuka, dämpade rösten. Till och med hans vita, kyliga händer hade en underlig charm. När han talade rörde de sig som i takt till musik och tycktes tala sitt eget språk. Men Dorian var rädd för honom och han skämdes för denna rädsla. Varför skulle just en främling få honom att avslöja sig inför sig själv? Han hade känt Basil Hallward i månader utan att deras vänskap hade förändrat honom. Då korsas plötsligt hans väg av någon som för honom uppenbarar livets mysterier. Och för vad skulle han vara rädd? Han var ingen flicka eller skolpojke. Det var en ogrundad rädsla.

— Låt oss gå och sätta oss i skuggan, sade lord Henry. Parker har burit dit drinkarna, och om ni står här länge i solgasset blir er hy fördärvad och Basil vill aldrig måla er mer. Ni skall inte bli solbränd för det skulle inte klä er.

— Vad skulle det betyda? ropade Dorian skrattande när han satte sig på en bänk borta i trädgården.

— Det skulle betyda mycket för er, mr Gray.

— Varför?

— Emedan ni är den härligaste ungdom, och ungdom är det enda som är värt att äga.

— Det tycker inte jag, lord Henry.

— Ack nej, inte nu. Men en dag, när tanken har fårat er panna och lidelsen brännmärkt era läppar med sin hemska eld, då skall ni tycka det och finna det fruktansvärt. Som ni nu är, bedårar ni hela världen. Skall det alltid förbli så?… Ni är en fullkomlig skönhet, mr Gray. Se inte så arg ut! Det är sant. Och skönhet är en form av geni — skönheten är mera än geni för den behöver ingen förklaring. Den är ett faktum i tillvaron,