Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
50
OSCAR WILDE

— Han är mycket vacker, instämde lord Henry.

— Jag hoppas han kommer i goda händer, fortsatte den gamle gentlemannen. Det bör vara en hel hög pengar åt honom, om Kelso har handlat rätt. Hans mor hade också pengar. Hon fick hela Selby gods efter sin morfar. Hennes morfar hatade Kelso och sade att han var en fähund. Det var han också. Han kom en gång till Madrid när jag var där. Faktiskt — jag skämdes för honom. Till och med drottningen brukade fråga mig om den engelske adelsmannen, som jämt grälade om taxan med droskkuskarna. De satte ihop en hel historia om det. Jag vågade inte visa mig vid hovet på en hel månad. Jag hoppas att han behandlade sin dotterson bättre än kuskarna.

— Det vet jag inte, svarade lord Henry. Men jag tror den unge mannen blir rik. Han har Selby, det vet jag. Det har han berättat för mig. Och — hans mor var således mycket vacker?

— Margaret Devereux var den vackraste varelse jag har sett, Harry. Vad som fick henne att handla som hon gjorde har jag aldrig begripit. Hon kunde fått vem hon ville. Carlington var som galen efter henne. Men hon var romantisk som alla kvinnor i den släkten. Männen var kräk — men kvinnorna! Å, de var underbara! Carlington låg för hennes fötter. Han sade det själv till mig. Men hon skrattade ut honom. Och den gången fanns inte en flicka i London som inte hängde efter honom. Från det ena till det andra, Harry. Apropå dumma äktenskap, vad är det för fånigheter din far berättade för mig om Dartmoor som vill gifta sig med en amerikanska? Är inte de engelska flickorna goda nog åt honom?

— Å, det är modernt nu att gifta sig med amerikanskor, morbror Georg.