Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
70
OSCAR WILDE

med mjuka, djupa toner. Därpå starkare och med klang som av en flöjt eller en avlägsen oboe. I trädgårdsscenen hade den detta bävande tremolo som liknar näktergalens sång före dagningen. Och senare kom det ögonblick, då den hade violinernas vilda lidelsefullhet. Du vet hur en röst kan uppröra en. Din röst och Sibyl Vanes skulle jag aldrig kunna glömma. När jag sluter ögonen kan jag höra dem, och var och en säger något olika. Jag vet inte vem jag skall följa. Varför skulle jag inte älska henne? Harry, jag älskar henne. Hon är allt för mig. Var afton går jag för att se henne. En afton är hon Rosalind och en annan Imogen. Jag har sett henne dö i den dystra skuggan av en italiensk gravvård, under det hon sög giftet från sin älskares läppar. Jag har följt henne genom Ardens skogar där hon strövade omkring, klädd som en vacker gosse i byxor, jacka och en ren mössa. Hon har varit vansinnig och trätt inför en skuldbelastad konung och givit honom ånger att bära och bittra örter att smaka. Hon har varit oskyldig, och svartsjukans mörka händer har sammanpressat hennes fina strupe. Jag har sett henne i alla tidsåldrar och i alla dräkter. Vanliga kvinnor vädjar aldrig till vår fantasi. De förmår aldrig höja sig över sin omgivning. Inget ljus förändrar dem. Deras själar liknar deras hattar. De åker i Parken på morgonen och sladdrar vid teet om eftermiddagen. De har sina stereotypa leenden och eleganta maner. De är så påtagliga. Men en skådespelerska! Hur annorlunda är inte en skådespelerska, Harry, varför har du aldrig sagt mig att en skådespelerska är det enda, som är värt att älska?

— Emedan jag har älskat så många av dem, Dorian.

— Ja, sådana där med färgat hår och sminkade ansikten.