Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
79
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

dano Bruno lärde? Själens skilsmässa från materien var — liksom materiens förening med själen — ett mysterium.

Lord Henry började undra, om det någonsin skulle lyckas oss att göra psykologin till en så absolut vetenskap att varje liten källa av liv blev uppenbarad. Som det nu var, missförstod vi alltid oss själva och förstod sällan andra. Erfarenheten hade inte något etiskt värde. Den var blott ett namn på våra misstag. Moralisterna hade i regel betraktat erfarenheten som ett slags varning och tillskrivit den en viss etisk aktivitet vid karaktärsdaningen och prisat den som en vägvisare på livets väg. Men erfarenheten var ingen drivande kraft. Den hade lika liten aktiv verkan som samvetet självt. Allt vad den verkligen bevisade var att vår framtid skulle bli absolut lik vårt förflutna och att de synder vi begått med avsky, skulle vi upprepa med lätt hjärta.

Det stod klart för honom att endast genom den experimentella metoden skulle vi kunna vetenskapligt analysera lidelserna. Och säkert var Dorian Gray ett objekt som var avsett för honom och som lovade de rikaste och mest givande resultat. Hans plötsliga, vanvettiga kärlek till Sibyl Vane var ett psykologiskt fenomen av inte så litet intresse. Utan tvivel spelade här nyfikenheten största rollen, nyfikenheten och begäret efter nya erfarenheter. Men trots detta var det ingen enkel utan en mycket komplicerad lidelse. Ungdomens rent sinnliga instinkt hade genom inbillningskraften utvecklat sig till något som för ynglingen själv föreföll fjärran från allt sinnligt och som just därför var så mycket farligare. Det var en av dessa lidelser vilkas ursprung vi misstar oss på och som därför så mycket mer tyranniserar oss. De svagaste