Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
81
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

— Mr Isaac har förskotterat oss femtio pund för att betala vår skuld och rusta ut James ordentligt. Du får inte glömma det, Sibyl. Femtio pund är en stor summa. Mr Isaac har varit mycket snäll.

— Han är ingen gentleman, mamma, och jag avskyr hans sätt att tala till mig, sade flickan och reste sig upp och gick till fönstret.

— Jag vet inte hur vi skulle reda oss utan honom, sade den gamla kvinnan klagande.

Sibyl kastade huvudet tillbaka och skrattade.

— Vi behöver honom inte längre, mamma. Nu ordnar sagoprinsen livet för oss. Hon tystnade. Blodet sjöd upp och skuggade hennes kinder. Den hastiga andedräkten öppnade hennes läppar. De skälvde. En sydländskt lidelsefull fläkt genomfor henne och rörde de sirliga vecken på hennes dräkt. Jag älskar honom, sade hon enkelt.

— Lilla dumsnut, lilla dumsnut, var den papegojfras som slängdes till henne. En rörelse med de av falska juveler prydda, krokiga fingrarna gjorde orden groteska.

Dottern skrattade på nytt. En fången fågels glädje fanns i hennes röst. Hennes ögon uppfångade melodin och återstrålade den. Sedan slöt de sig för ett ögonblick, som för att dölja sin hemlighet. Då de åter öppnade sig hade en drömmens dimma dragit över dem.

Tunna läppars vishet talade till henne från den utslitna länstolen, antydde försiktighet och citerade den feghetens bok, vars författare missbrukar det sunda förnuftets namn. Hon hörde ej på. Hon kände sig fri i sin kärleks bojor. Hennes prins, sagoprinsen var hos henne. Hon hade åkallat minnet av honom. Hon hade sänt sin själ ut att söka honom, och den förde honom

6 — Dorian Grays porträtt