till henne. Hans kyssar brände åter på hennes läppar. Hennes ögonlock var fuktiga av hans andedräkt.
Då ändrade visheten metod och talade om efterforskningar och upplysningar. Den unge mannen var kanske rik. Om så vore, skulle man tänka på giftermål. Mot Sibyls öron bröt vågorna av världslig beräkning. Hon såg hur de tunna läpparna rörde sig. Hon log.
Plötsligt kände hon behov av att tala. Denna ordrika tystnad gjorde henne orolig.
— Mamma, mamma, ropade hon, varför älskar han mig så högt? Jag vet varför jag älskar honom. Jag älskar honom, emedan han är som kärleken själv måste vara. Men vad ser han hos mig? Jag är honom inte värdig. Och ändå — jag kan inte säga varför — fast jag känner mig stå långt under honom, känner jag mig inte ödmjuk. Jag är stolt, mycket stolt. Mamma, älskade du min far så mycket som jag min sagoprins?
Den gamla kvinnan bleknade under sminket och de torra läpparna skälvde av smärta. Sibyl sprang till henne, slog armarna om hennes hals och kysste henne.
— Förlåt mig, mamma. Jag vet att det plågar dig att tala om vår far. Men det plågar dig bara därför att du höll av honom så mycket. Se inte så ledsen ut. Jag är lika lycklig i dag som du för tjugu år sedan. Ack, låt mig alltid få vara lycklig!
— Mitt barn, du är alltför ung för att tänka på kärlek. Och dessutom — vad vet du om denne man? Inte ens hans namn. Det hela kommer verkligen mycket olägligt, och när nu James reser till Australien och jag har så mycket att tänka på så skulle du ha visat litet mer eftertanke. Men som jag nyss sade, är han rik…
— Ack, mamma, mamma, låt mig vara lycklig!
