Mrs Vane såg på henne och med en av dessa falska, teatraliska gester som så ofta blir en andra natur hos skådespelare, slöt hon henne i sina armar. I samma ögonblick öppnades dörren och en yngling med ostyrigt, brunt hår kom in i rummet. Han hade en satt figur, stora händer och fötter och var litet klumpig i sina rörelser. Han var inte så väl uppfostrad som sin syster. Man kunde knappast tänka sig att de båda var nära släkt med varandra. Mrs Vane spände ögonen i honom och bättrade på sitt leende. I sitt stilla sinne upphöjde hon honom till värdigheten av publik. Hon kände sig övertygad om att tablån var sevärd.
— Jag tycker du kunde spara några kyssar till mig, Sibyl, sade ynglingen godmodigt.
— Å, du tycker inte om att bli kysst, Jim, svarade hon. Du är en ryslig gammal björn! och hon sprang över golvet och omfamnade honom.
James Vane såg ömt på sin syster. — Jag tänkte hämta dig till en promenad, Sibyl. Jag tror inte jag kommer att få se detta ohyggliga London mer. Jag vill det verkligen inte heller.
— Säg inte sådana obehagligheter, min pojke, mumlade mrs Vane och tog suckande fatt på en glittrande teaterkjol som hon började lappa. Hon kände en smula missräkning över att han inte hade slutit sig till gruppen. Det skulle ha ökat situationens teatraliska effekt.
— Varför inte, mamma? Jag menar det verkligen.
— Du gör mig ledsen, min gosse. Jag tror att du en gång kommer igen från Australien i en god ekonomisk ställning. Jag tror inte att det finns någon societet i kolonierna, åtminstone inte vad jag skulle kalla societet. Så när du har gjort din lycka därnere, måste du komma tillbaka och göra dig gällande i London.
