Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
84
OSCAR WILDE

— Societet! mumlade ynglingen. Den angår mig inte. Jag vill endast tjäna pengar så jag kan ta dig och Sibyl från teatern. Jag hatar den.

— Å, Jim, så styggt av dig! utropade Sibyl skrattande. Men vill du verkligen gå ut med mig? Det var roligt. Jag var rädd du skulle gå och säga adjö till någon vän — Tom Hardy, som gav dig den där avskyvärda pipan, eller Ned Langton som skrattar åt dig när du röker den, Det är snällt av dig att ge mig din sista eftermiddag. Vart skall vi gå? Låt oss gå till Parken.

— Jag är så sjaskigt klädd, sade han mörkt. Det är bara fint folk som går i Parken.

— Dumheter, Jim, viskade hon och smekte hans rockärm.

Han tvekade ett ögonblick.

— Gott, sade han slutligen, men skynda på när du klär dig.

Hon dansade ut genom dörren. Han hörde henne sjunga när hon sprang uppför trappan. Hennes små fötter trippade i rummet ovanpå.

James gick två, tre gånger fram och tillbaka i rummet. Sedan vände han sig till den tysta gestalten i stolen.

— Mamma, är mina saker färdiga? frågade han.

— Ja, James, de är färdiga, svarade hon utan att se upp från sitt arbete. Under de sista månaderna hade hon alltid känt sig obehaglig till mods så snart hon var ensam med sin barske son. Hans blick gjorde hennes sluga och ihåliga natur orolig. Hon frågade sig, om han misstänkte något. Tystnaden — ty han sade ingenting mera — blev outhärdlig. Hon började beklaga sig. Kvinnor försvarar sig genom att angripa