Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
86
OSCAR WILDE

— Du gör mig mycket ledsen, min pojke. Jag håller alltid ögonen på Sibyl. Om denne herre är rik, finns det naturligtvis ingen orsak, varför hon inte skulle gifta sig med honom. Jag tror han är aristokrat. Han ser så ut. Det kunde vara ett lysande parti för Sibyl. De skulle bli ett vackert par. Han ser utomordentligt bra ut. Alla ser sig om efter honom.

Ynglingen mumlade något mellan tänderna och trummade på fönsterrutan med sina klumpiga fingrar. Han vände sig om för att säga något, då dörren öppnades och Sibyl kom inhoppande.

— Vad ni ser allvarliga ut! utropade hon. Hur är det fatt?

— Ingenting, svarade James, man skall väl vara allvarlig emellanåt. Adjö, mamma, jag kommer till middagen klockan fem. Allt utom mina skjortor är packat, så du behöver inte ha flera bekymmer.

— Adjö, min pojke, svarade modern högdraget. Hon förargade sig över hans sätt att tala till henne och något i hans ögon gjorde henne rädd.

— Kyss mig, mamma, sade dottern. Hennes blomstrande läppar berörde de vissna kinderna och tinade upp deras kyla.

— Mitt barn, mitt barn! ropade mrs Vane, och såg upp mot taket som sökte hon ett galleri.

— Kom, Sibyl! sade James otåligt. Han hatade moderns tillgjordhet.

De gick ut i det härliga, glittrande solskenet och tog vägen ned över Euston Road. De förbigående såg förvånade efter den buttre, dåligt klädde ynglingen som gick i sällskap med en så intagande chic flicka. Han såg ut som en trädgårdsdräng med en ros.

James mörknade och såg hotande ut, när han märkte några närgångna blickar. Han hade denna motvilja