Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
87
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

att bli uppmärksammad som sent i livet kommer över ett geni, men som aldrig lämnar genomsnittsmänskan. Sibyl däremot var alldeles omedveten om det intryck hon gjorde. Hennes kärlek skälvde på de leende läpparna. Hon tänkte på sagoprinsen, och för att bättre kunna tänka på honom pratade hon endast om skeppet som Jim skulle segla med, om guldet som han säkert skulle finna, om den underbara arvtagerska vars liv han skulle frälsa från skändliga banditer i röda skjortor. Ty han skulle inte alltid vara sjöman eller något sådant. O nej! Sjömannens liv var förfärligt. Att tänka sig vara instängd på ett ohyggligt fartyg medan vågornas puckelryggiga kammar bröt över däcket och svarta vindar sökte bryta av masten och förvandla seglen till långa, vinande trasor! Han skulle lämna båten i Melbourne, ta ett vänligt farväl av kaptenen och resa direkt till guldfälten. Innan veckan var gången, skulle han finna den stora guldklimpen, den största som någonsin hade hittats, och föra den till kusten på en fraktvagn, bevakad av sex ridande poliser. Tre gånger skulle banditerna anfalla honom och alltid bli tillbakaslagna med stor manspillan. — Eller nej — han skulle absolut inte resa till guldfälten. Det var ohyggliga ställen där männen använde ett rått språk, söp sig fulla och sköt ner varandra på krogarna. Han skulle bli en duktig fåruppfödare, och en afton på hemvägen skulle han se den vackra arvtagerskan bortföras av en rövare på en svart häst, och han skulle jaga efter och rädda henne. Naturligtvis skulle hon förälska sig i honom och han i henne, och de skulle gifta sig, komma hem och bosätta sig i ett jättehus i London. O, underbara saker väntade på honom! Men han skulle också vara snäll och inte förlora modet eller kasta bort sina pengar på dumheter. Hon var