— 94 —
I djupet av sin själ tyckte hon, att de vackra och känslofulla ord, som hon lagt i älskarens mun, måste med storm ta varje flickas hjärta. För resten var det rysligt att i samband med Feodora, den härliga ungmön med den rena pannan och den drömmande blicken, höra ett så ohjälpligt tarvligt ord som »snoppa av». Feodora avböjde sina friares anbud — på sin höjd gav hon dem korgen.
— Och efter du nu vill höra mitt hjärtas mening, fortfor den obarmhärtige herr Harrison, så får jag säga, att jag inte begriper, varför inte Maurice Lennox fick henne. Den karln var det åtminstone nå’n ruter i. Han gjorde ju fasliga ting, men det röjer ändå en energisk och företagsam natur. Den där mjäkige Percival gick ju bara omkring och fånade.
Fåna!… Därför att han stundom måste ge sitt kvalda hjärta luft och ägde förmågan att i upphöjda ordalag tolka sina känslors svall…
— Maurice Lennox var ju skurken, sade Anne harmset. — Att ingen begriper det! Jag kan inte fatta, varför alla tycker bättre om honom än om Percival.
— Din Percival är för änglagod. Han bara retar en. Nästa gång du skriver ihop en hjälte, får du ge honom litet mänskligt kött och blod.
— Feodora skulle aldrig ha kunnat gifta sig med Maurice. Det var en dålig karaktär.
— Hon kunde väl ha hyggat till honom. Men somliga kanske så’nt inte biter på. Du ska väl bäst veta själv, hur pass inpiskad din bov är… Som slutord vill jag säga, att din berättelse är visst inte oäven — den är tvärt om på sitt sätt rätt underhållande, det medger jag. Men du är ännu för kort i kjolen att skriva någonting, som det är något bevänt med. Vänta i tio år — du har tiden för dig.
Anne föresatte sig att, nästa gång hon skrev en berättelse, inte underställa den någon människas bedömande. Detta kritiserande verkade alldeles för nedslående… Den nu författade berättelsen läste hon ej upp för Gilbert, men hon invigde honom i dess existens.
