— 95 —
— Får jag den antagen, kan du ju läsa den i tryck, Gilbert, men blir det ingenting av med det hela, får ingen människa nå’nsin se den.
Marilla visste ingenting om den litterära brygd, som jäste i hennes omedelbara närhet. I fantasien såg Anne sig själv sitta och föreläsa en novell ur en tidskrift för den motvilligt intresserade Marilla — Marilla kan till sist inte hålla sig, hon måste säga ett par berömmande ord — för fantasien är som bekant ingenting omöjligt… Stor tablå — jaså, du tycker om den här berättelsen? Så vet då, att det är jag, som har skrivit den!
En dag bar Anne till postkontoret ett avlångt och ganska tjockt paket, som med ungdomens och oerfarenhetens tjusande förtroendefullhet adresserats till den allra största av de »stora» tidskrifterna. Diana gick i lika stor spänning som Anne själv.
— Hur länge tror du det kan dröja, innan du får svar från dem? undrade hon.
— Inte mer än fjorton dar, tycker jag. O, vad jag ska bli stolt och glad, om den kommer in!
— Det är klart, att den kommer in, och troligen skriva de medsamma och be dig om nytt bidrag. En vacker dag kommer du att vakna upp ryktbar, Anne, och tänk då, vad jag kan känna mig stolt över att vara din goda vän, sade Diana, som åtminstone ägde den rätt sällsynta förtjänsten att kunna ägna sina vänners begåvning och framgångar en äkta och osjälvisk beundran.
En vecka av ljuvliga illusioner förgick — sedan följde ett bittert uppvaknande. Diana fann en kväll Anne uppe på vindsrummet, och hennes ögon skvallrade om tårar. På bordet låg ett uppbrutet kuvert och ett tillskrynklat manuskript.
— Anne, inte ha de väl skickat tillbaka berättelsen? skrek Diana förfärad.
— Jo, var lugn för det, sade Anne kort.
— Redaktören måste vara spritt galen. Vad uppgav han för skäl?
— Inget skäl alls. Här ligger bifogad en tryckt lapp, och på den står det, att det erbjudna bidraget inte befunnits användbart.
