Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 106 —

— Usch, jag törs inte tala om det för dig. Du kommer aldrig mer att tycka om mig, Anne. Jag har inte kunnat läsa min aftonbön i kväll. Jag tordes inte berätta för Gud, vad jag har gjort. Jag skäms så för att han ska få veta't.

— Han lär nog veta det ändå. Davy.

— Det sa' också Dora. Men jag tänkte, att kanske han händelsevis inte gett så noga akt… I alla fall så ville jag först berätta det för dig.

— Nå, vad är det du ställt till?

Bekännelsen kom nu som en störtflod.

— Jag skolkade från söndagsskolan — och inte gick jag heller i högmässan — utan jag var ute och fiskade foreller med pojkarna Cotton — och jag slog i tant Lynde så förfärligt många osanningar — ja, nog var det väl sex, sju stycken… Och jag — jag sa fanken, Anne — fast inte är det väl ändå ett riktigt svärord, säj, du? — och jag sa' jag tyckte Gud bar sig tarvligt åt… Om han skulle straffa mig enkom för det, mente jag.

Det blev mycket tyst i rummet. Davy visste inte rätt, hur han skulle tyda Annes orörlighet. Var hon nu så bestört och ond på honom, att hon aldrig mer ville tala med honom?

— Anne, vad tänker du göra med mig? viskade han.

— Ingenting, kära du. Du är visst redan tillräckligt straffad, misstänker jag.

— Neej, det är jag inte. Ingen har gjort något åt mig.

— Har du inte känt dig ledsen och olycklig, alltsedan du gjorde de där fula sakerna, säg?

— Jo, alldeles förskräckligt, sade Davy med känsla och övertygelse.

— Det var ditt samvete, som slog dig, Davy.

— Var sitter samvetet egentligen?

— Det sitter inne i ditt eget hjärta. Davy, och det talar alltid om för en, om man gör någonting illa, och det kommer en att känna sig så olycklig, om man inte bättrar sig, utan framhärdar i det onda. Har du inte märkt det nå'n gång?

— Jo, det kan allt hända, men då har jag inte förstått vad