— 107 —
det var. Jag önskar man sluppe så’na där känningar. Jag vill ha mycket mera skoj för mig. Men var sitter samvetet, Anne? Ett tag, när jag sprang som värst i går på Cottons gård, fick jag så’nt fasligt mjälthugg och hicka med. Kanske det var samvetet? Sitter det inte i magen?
— Nej, som jag sa’ nyss, så sitter det inne i ditt hjärta, sade Anne, tacksam åt det rådande mörkret, ty det gick ju inte an att under ett så allvarligt samtal släppa efter på sin värdighet och brista ut i skratt.
— Då är det väl bra nog fastvuxet i en, så man inte kan bli av med’et, sade Davy med en suck. — Ämnar du skvallra för Marilla och tant Lynde på mig, Anne?
— Nej, kära du, jag ska inte skvallra för någon. Nå men du ångrar dig väl riktigt över att du burit dig så illa åt, säg?
— Jaa då, det försäkrar jag.
— Och du gör aldrig om’et igen?
— Nej, men — här gjorde Davy försiktigt nog ett litet förbehåll — jag kan ju hitta på att vara stygg på något annat sätt…
— Du får inte säga fula ord, och inte skolka från söndagsskolan och kyrkan, och inte narras för att skyla över det fula du gjort.
— Nej, det lönar sig så litet, sade Davy.
— Då tycker jag, Davy, att du nu ska ta och tala om för Gud, att du ångrar dig och är ledsen, och så ber du honom om förlåtelse.
— Har du förlåtit mig, Anne?
— Ja, min lille gosse.
— Hi hi, utbrast Davy förtjust, då kan det just göra detsamma, om Gud gör det eller inte.
— Davy!
— Jo jo, jag ska — jag ska… sade Davy hastigt och kavade sig ned från sängen. Annes ton klargjorde för honom, att han måste ha sagt någonting mycket opassande. — Det gör mig alls ingenting att be honom, Anne… Gode Gud, jag ångrar mycket, att jag burit mig så illa åt i dag, och jag ska försöka
