Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 108 —

vara snäll alltid om söndagarna, och var så snäll och förlåt mig. — Där hörde du, Anne.

— Ja, det var ju bra, spring nu genast och lägg dig som en snäll gosse.

— Ska ske nu tvärt på skivan. Kan du tänka dig, nu är jag inte längre ledsen, jag är tvärtom riktigt glad. Godnatt på dig!

— God natt.

Anne sjönk åter ned på sina kuddar med en suck av lättnad. O, vad hon var gränslös sömnig… Om sju sekunder —

— Anne!

Åter tassade det i mörkret och styrde rak kurs på hennes säng. Anne lyfte på sina sömntyngda ögonlock.

— Men kära du, vad är det nu igen? frågade hon och försökte undvika att göra sin röst otålig.

— Anne, har du nå'nsin gett akt på, hur farbror Harrison spottar? Tror du, om jag övar mig flitigt, att jag kan lära mig att spotta precis som han?

Anne satte sig häftigt upp.

— Hör du, min gubbe lilla, sade hon, nu är det du, som genast går och lägger dig, och du understår dig inte att komma hit och spöka en gång till! Nu har du hört det. Adjö med dig.

Davy förfogade sig ut och sägs ej mera till den natten.


XIV.
Kallelsen.

Anne satt tillsammans med Ruby Gillis i familjen Gillis' trädgård, där skymningen nu sakta bredde sina skuggor. Det hade varit en varm och disig eftermiddag. Allting stod i sensommarens yppiga blomstring. Solröken dröjde ännu kvar på dalsluttningarna. Ängarna skimrade matt i de vilda astrarnas violetta toner.

Anne hade försakat en åktur i månskenet till en vacker sandstrand ett par kilometer längre bort för att i stället tillbringa aftonen hos Ruby. På detta sätt hade hon sällskapat med henne