Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 109 —

många aftnar denna sommar, ehuru hon ibland undrade, om någondera parten hade någon egentlig glädje eller behållning därav, och stundom gick hon hem med föresatsen att inte mer komma tillbaka.

Ruby blev blekare, när sommaren började lida mot sitt slut. Hon hade avstått från all tanke på undervisning i skolan — »min pappa tycker det är bäst vi skjuter upp det till nyåret» — och de konstmässiga handarbeten, som hon tyckte om att syssla med, gledo allt oftare ur hennes trötta händer. Men hon var alltid glad och förhoppningsfull, pratade som förut och gav lågmälda förtroenden om sina uppvaktande kavaljerer, deras inbördes rivalskap och krossade förhoppningar. Det var just detta, som gjorde besöken så meningslösa och påkostande för Anne. Vad som förr i världen kunnat vara barnsligt, men ändå rätt lustigt, verkade nu hemskt; det var som om döden tittat fram genom ögonhålen i livets egensinniga och övermodiga mask. Men Ruby tycktes ha på allvar fäst sig vid henne, och hon lät väninnan aldrig gå, förrän hon lovat att snart komma igen. Fru Lynde puttrade misslynt om, att Anne Sprang till Ruby alldeles för ofta och själv skulle bli smittad av lungsot, och även Marilla började bli tveksam.

— För var gång du går och hälsar på Ruby, ser du alldeles förbi ut, när du kommer hem igen, sade hon.

— Det är så sorgligt alltihop, sade Anne med låg röst. — Ruby tycks inte alls fatta, hur det står till med henne. Och ändå har jag en förnimmelse utav, att hon behöver hjälp — på sitt sätt anropar mig därom — och jag vill så gärna lämna henne hjälp, men förmår det inte. Hela tiden jag sitter hos henne har jag en känsla av, att jag bevittnar hennes strid med en osynlig fiende, som hon försöker stöta tillbaka med de svaga krafter, som ännu stå henne till buds. Det är därför jag kommer hem så trött och förbi.

I afton gjorde dock inte denna förnimmelse sig gällande lika starkt som vanligt. Ruby var märkvärdigt stillsam. Hon sade ej ett enda ord om bjudningar, utfärder, klänningar eller »gossar». Hon vilade i sin hängmatta, omgiven av milt