— 110 —
ljus och dallrande skuggor, det halvfärdiga arbetet låg orört, och vänliga händer hade svept en tunn vit schal om hennes smala axlar. De långa gula hårflätorna — o, vad Anne under skoltiden avundats henne de flätorna! — hängde på ömse sidor om henne. Hon hade tagit ned dem och plockat ut nålarna — hon fick huvudvärk av dem, sade hon. Den klara rodnaden hade sjunkit undan från hennes kinder, och de bleka dragen hade något barnsligt över sig.
Månen steg upp på den genomskinligt klara himlen och göt sin strålglans över några dunlätta skyar. En silverstrimma spelade över den lilla tjärnens vatten. Tätt invid familjen Gillis’ gård låg kyrkan, omgiven av sin gamla kyrkogård. Månskenet föll på de vita vårdarna och lät dem skarpt avteckna sig mot de mörka träden och häckarna bakom.
— Så underlig kyrkogården ser ut i månsken, sade Ruby plötsligt. — Så spöklik! tillade hon med en rysning. — Anne, nu kommer det inte att dröja länge, förrän också jag ligger därute. Du och Diana och alla de andra komma att gå omkring, fulla av liv — men jag ligger där ute — djupt nere i min grav.
Det hela kom så oväntat, att Anne alldeles miste fattningen. Till en början var det henne omöjligt att svara.
— För nog vet du, att det är så? återtog Ruby med en viss skärpa.
— Ja, jag vet det, svarade Anne med låg röst. — Käraste Ruby, jag vet det.
— Alla veta det, sade Ruby bittert. — Jag vet det nog, jag med — jag har vetat det hela sommaren, fastän jag inte velat erkänna det. Men Anne — hon sträckte sig fram och grep med en häftigt bedjande rörelse Annes hand — jag vill inte dö. Jag är rädd för att dö.
— Varför är du rädd för det, Ruby? frågade Anne stilla.
— För att — för att — ack, inte tror jag annat än att jag får komma till himlen, Anne. Inte har jag syndat så svårt… Men — det kommer att bli så olika allting. Jag ligger och grubblar så mycket — och då blir jag så rädd — och jag
