— 111 —
får sådan hemlängtan. Visst är det väl mycket härligt i himlen — det lär oss ju bibeln — men, Anne, det blir ändå inte det vi äro vana vid…
Genom Annes själ drog ett svagt minne av en lustig historia, som hon en gång hört Philippa Gordon berätta om en gammal gubbe, som stelnat i sina vanor och ungefär på samma sätt uttryckt sitt misstroende för förhållandena bortom graven. Hans yttrande hade förefallit ganska komiskt, hon kom ännu ihåg, hur hon och Priscilla skrattat däråt. Men det låg ingen humor, endast djupt vemod, över det tvivel, som nu kom från Rubys bleka och darrande läppar. Och det tragiska låg däri, att Ruby nog kunde ha skäl för sitt tvivel. Himlen var helt visst inte det Ruby var van vid.
I hennes glättiga, tanklösa nöjesliv, hennes ytliga åskådningssätt och ringaktning för alla högre syften fanns helt visst ingenting, som fostrat henne för den stora förändringen eller skänkt henne kraft att betrakta livet efter detta som någonting, ej uteslutande skrämmande och ofattbart. Anne undrade hjälplöst, vad hon skulle säga för att skänka henne någon tröst. Hur skulle hon bäst lägga sina ord? Det föll sig svårt för Anne att för någon uttala sitt hjärtas hemligaste tankar, de nya föreställningssätt, som småningom börjat spira upp i hennes inre och som rörde sig kring de stora hemligheterna i detta livet och det kommande, och allra svårast var det att tala härom med en person av Ruby Gillis’ läggning.
— Jag tror, Ruby, började hon tveksamt, att vi kanske i vårt sinne ha gjort oss mycket felaktiga föreställningar om evigheten — vad den är och vad den håller i beredskap åt oss. Jag tror inte den kan vara så värst olika med vårt jordeliv, som de flesta människor tycks tro. Jag tror, att vi komma att fortsätta med att leva, ungefär som vi leva här, fastän i större ödmjukhet och med ivrig längtan efter att lära… Och vi komma att förbli desamma som vi alltid varit — det blir bara lättare att vara god och — alltid sträva efter det högsta… Alla hinder och stötestenar skola avlägsnas, och vi skola se klart… Var inte rädd, Ruby.
