— 117 —
XV.
Drömmens uppfyllelse.
— Nu ha vi bara en vecka kvar — sedan blir det att fara tillbaka till Redmond, sade Anne. Hon kände sig helt belåten vid tanken på att få återvända till sitt arbete, sina kurser och sina vänner i Redmond. Angenäma framtidsbilder hägrade också kring Carolinas tjäll. Blotta tanken därpå kallade fram en känsla av hem, fastän hon ännu aldrig bott inom »tjällets» fyra väggar.
Men även sommaren hade varit mycket lycklig med sitt härliga fria liv i solsken och skogssus och de gamla glädjeämnena, som hon aldrig helt kunde växa ifrån. Den hade varit en tid, då hon återupplivat och fördjupat sina gamla vänskapsförbindelser och då hon lärt att fullgöra de praktiska sysslorna med större tålamod och att med barnslig tacksamhet tillgodogöra sig varje litet nöje.
— Det är ändå inte vid högskolan, som man lär sig allting, tänkte hon. — Man kan minsann hämta lärdom litet varstans.
Men ack — detta trevliga sommarlovs sista vecka fördärvades för Anne tack vare en av dessa utsökt retsamma små händelser, som ett illfundigt öde stundom sänder i vår väg. Hon fick en brinnande önskan uppfylld — men på ett aldrig anat sätt…
— Nå, har du idkat något skriftställeri på senare tider? frågade herr Harrison gemytligt en afton, då Anne satt och drack te hos honom och hans fru.
— Nej, svarade Anne ganska snävt.
— Ja, ja, ta inte illa upp! Fru Hiram Sloane berättade för mig härom dagen, att ett stort frankerat kuvert, adresserat till Rollings Bästa Bakpulver-Kompani i Montreal, hade släppts ner i postkontorets stora brevlåda för en månad sedan, och hon misstänkte, att det hade avsänts från någon, som tävlade om det pris de utfäst för den bästa berättelse, vari deras utmärkta bakpulver omnämnes. Hon sa’, att handstilen var inte din, men jag tänkte, att kanske det ändå var du, som försökte din lycka.
