— 118 —
— Neej då! Jag läste nog annonsen om pristävlingen, men aldrig skulle det falla mig in att delta i den. Jag tycker det skulle vara absolut förnedrande att skriva en berättelse för att göra reklam för ett bakpulver. Jag minns väl, hurdant schå vi hade för några år sedan i vår samhällsförbättrande förening för att hindra Judson Parker från att hyra staketet runt skolgården och måla det fullt med vidriga reklamannonser. En natt vaknade jag och bokstavligen badade i svett — jag hade drömt, att han just till vänster om grinden målat med stora brandgula bokstäver: Försök vår nya Levertran!
Så talade Anne i ganska överlägsen ton, utan att ana någonting om den förödmjukelsens dal, som väntade henne. Samma kväll kom Diana inskuttande på gavelrummet, klarögd och rosenkindad och bärande ett brev.
Anne öppnade något förbryllad brevet och genomögnade dess maskinskrivna innehåll.
Grönkulla.
Högtärade Fröken! — Vi ha härmed det stora nöjet meddela Er, att Er synnerligen intressanta och välskrivna novell »Feodoras Försoningsoffer» har erövrat det pris av tjugofem dollars, vilket vi utfäst i vår nyligen utlysta pristävling. Vi innesluta en växel å detta belopp. Vi hava gått i författning om offentliggörandet av novellen i flera av Kanadas mest ansedda tidskrifter, varförutom vi även ämna ge ut den i broschyrform för att låta den ernå en större spridning. Uttalande vårt tack för det välvilliga intresse Ni visat vårt företag ha vi äran teckna
Rollings Bästa Bakpulver-Kompani & C:o.
— Mitt förstånd står stilla, sade Anne matt.
Diana klappade i händerna.
— O, jag visste den skulle vinna priset — jag var alldeles säker… Jag skickade in din berättelse till pristävlingen. Anne.
