— 126 —
Anne bodde i det lilla blå rummet, som hon genast i början fattat tycke för. Priscilla och Stella delade det stora. Phil var utomordentligt belåten med den lilla kammaren över köket, och tant Jamesina skulle bo i rummet på nedre botten invid förmaket. Häxan sov på en matta i vrån invid trappan.
När Anne en dag kort efter sin återkomst från Avonlea var på väg hem till Tjället, märkte hon, att de personer hon mötte tittade på henne med ett förstulet och medlidsamt leende. Hon undrade oroligt, huruvida det var något på tok med hennes toalett. Satt hennes hatt snett? Var det »skilsmässa» mellan blus och kjol? Vid det hon sträckte på halsen för att närmare syna sin yttre människa, fick hon för första gången syn på Häxan.
Trippande efter henne, tätt i hennes hälar, kom det eländigaste och mest illa medfarna kattexemplar hon någonsin skådat för sina ögon. Djuret hade för länge sedan passerat det älskliga kattungestadiet, det var bara skinn och ben och såg i högsta grad vanvårdat ut. Bägge öronen voro märkta av djupa hack, det ena ögat var blodigt och söndertrasat, och det ena lilla kindbenet var på ett både ynkligt och löjligt sätt svullet. Vad färgen beträffar, så var det den obestämbara nyans, som skulle ha kunnat uppkomma, om en från början svart katt fått sin päls avsvedd och sedermera ersatt av ett slags på en gång gles och tovig brunaktig ragg, ställvis sammanklibbad av smuts.
Anne stampade i landsvägen och sade »schas»! Men detta bekom inte kattkreaturet det minsta. Så länge hon stod stilla, blev också katten sittande och plirade förebrående på henne med sitt friska öga; när hon återtog sin vandring, traskade han efter som förut. Anne fann sig i sällskapet, ända tills hon kom fram till Tjällets grind. Den stängde hon hjärtlöst igen mitt för nosen på katten, i den tron, att han skulle gå vidare på spaning efter någon ny beskyddarinna. Men när Phil en kvart senare öppnade farstudörren, satt den rostbruna katten på trappan. Till råga på överraskningen for han in som en pil och tog ett skutt rakt upp i knäet på Anne, i det han samtidigt klämde fram ett halvt bedjande, halvt triumferande »miau».
