— 5 —
Därmed skildes flickorna åt, Diana för att gå tillbaka hem till Tallbacken, Anne för att fortsätta till postkontoret. Där fann hon ett brev, som låg och väntade på henne, och när Gilbert Blythe hann upp henne på spången över Mörka, speglande vågen, lyste hennes ögon av glad överraskning.
— Tänk, att Priscilla Grant också får komma till högskolan! ropade hon. — O, så förfärligt roligt! Jag hoppades hon skulle få det, men hon trodde aldrig, att hennes far skulle ge sitt samtycke. Men det har han nu i alla fall gjort, och vi ska bo på samma inackorderingsställe. Nu känner jag, att med en vän sådan som Priscilla vid min sida törs jag möta professorerna, om de så komme allihopa i sluten trupp.
— Jag tror vi komma att tycka om Kingsport, sade Gilbert. — Där finns en ståtlig gammal borg, har jag hört, omgiven av den allra vackraste naturliga park. En härlig utsikt lär man också ha från den.
— Jag undrar, om utsikten är — kan vara vackrare än denna, sade Anne med låg röst. Hon såg sig omkring med de älskande och hänförda blickar, för vilka hemmet alltid förblir den ljuvligaste plats i världen, även om långt skönare nejder hägra under avlägsna luftstreck.
De stodo lutade mot räcket på bryggan, som löpte ut i den lilla sjön, gripna av skymningsstundens stämning. Just här var det, som Anne klättrat upp ur sin sjunkande eka den dag liljemön Elaine drev med strömmen nedåt Camelot. Solnedgångens matta purpurskimmer dröjde ännu på de lätta skyarna i väster, men månen höll på att gå upp, och vattenytan glänste som silver i dess sken. Minnena drogo omärkligt de båda unga inom sin ljuva trollkrets.
— Du är så tyst, Anne, sade Gilbert slutligen.
— Jag är rädd att röra mig eller säga ett ord, så att inte denna underbara skönhet skall svinna hän och inte komma tillbaka på samma sätt, viskade Anne.
Gilbert lade plötsligt sin hand över den smala vita, som vilade mot brons räck. De bruna ögonen blevo ännu djupare och mörkare, hans ännu gosselika läppar skildes åt för att säga
