Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 28

←  Den straffade fåfängan

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Ett romantiskt äventyr

Faster Josephine som välgörarinna  →

XXVIII.
ETT ROMANTISKT ÄVENTYR.

— Du måste naturligtvis bli Elaine, Anne, sade Diana. — Aldrig skulle jag våga låta mig driva utför strömmen i en båt.

— Inte jag heller, sade Ruby Gillis med en rysning. — Jag tycker det är rätt livat att sitta två tre stycken i båten och låta den driva. Men ligga utsträckt på bottnen och låtsa man är död — aldrig skulle de få mig till’et. Jag skulle dö riktigt av förskräckelse.

— Och jag, sade Jane Andrews, jag skulle jämt och samt titta upp för att se, var jag vore och om jag inte dreve för långt. Och det skulle naturligtvis förstöra hela effekten.

— Ja, jag för min del är inte rädd, och jag skulle gränslöst gärna vilja vara Elaine, sade Anne. — Men egentligen borde Ruby vara det, därför att hon är ljus och har så långt och vackert guldgult hår. Det står ju om Elaine, att »hennes gyllne hår i vågor flöt» …

— Din hy är precis lika ljus som Rubys, för den delen, sade den välvilliga Diana, och ditt hår har blivit bra mycket mörkare, sedan det klipptes.

— Nej, tycker du verkligen det? sade Anne och rodnade av glädje. — Jag har ibland tyckt så själv — men jag har aldrig vågat fråga någon annan, så rädd var jag att få höra, att jag misstog mig. Tror du, att man skulle kunna kalla det kastanjebrunt nu, Diana?

— Ja-a då! Jag tycker det är riktigt vackert, sade Diana och tittade beundrande på de korta, silkeslena lockarna, som täckte Annes huvud och höllos i styr av ett i rosett knutet svart sammetsband.

De stodo vid stranden av den lilla sjön, nedanför Tallbacken, där en smal, av björkar kransad udde löpte ut. Vid dess ändpunkt fanns en liten brygga, som byggts ut i vattnet för fiskares och andjägares bekvämlighet. Ruby och Jane voro på midsommardagen bjudna till Diana, och Anne hade kommit ned för att leka med dem.

Denna sommar hade Anne och Diana tillbragt nästan alla sina lediga stunder på och invid denna lilla sjön. Med Näktergalsro var det förbi — herr Bell hade på våren helt obarmhärtigt huggit ned den lilla träddungen längst bort i hagen. Anne hade suttit bland stubbarna och gråtit.

Hon tröstade sig emellertid snart, och när allt kom omkring, som hon sade, voro ju hon och Diana stora flickorna på tretton år, och då är man för gammal för sådana barnsliga förströelser som lekstugor. Och det fanns mycket annan rolighet, som man kunde hitta på kring sjön. Det var förtjusande att fiska foreller från bryggan, och de båda flickorna hade också fått lov att ro omkring i den lilla flatbottnade ekan, som herr Barry brukade ha, när han jagade änder.

Det var Annes idé, att de skulle dramatisera det vackra och rörande Tennysonska poemet »Elaine», som de den föregående vintern fått läsa i skolan. De hade »resolverat» det och analyserat det och plockat sönder det i småbitar, tills det var ett under, att de ännu funno kvar någon mening däri, men den fagra »liljemön» och Lancelot, drottning Guinevere och kung Arthur hade dock antagit levande gestalt för dem, och Anne grämde sig i hemlighet över, att hon ej blivit född under riddartiden. Då hade livet dock någon romantik att bjuda på …

Annes förslag hälsades med hänförelse. Flickorna hade kommit underfund med, att om ekan sköts ut från bryggan vid udden, skulle den följa utför med strömmen under bron och slutligen driva in mot en annan udde längre ned, som likaledes löpte ut i den lilla sjön. De hade ofta låtit båten på egen hand fara denna väg, och en dylik färd skulle ju vara högst lämplig för liljemön Elaine.

— Ja, jag blir väl Elaine, då, sade Anne en smula motsträvigt, ty ehuru det skulle ha berett henne ett stort nöje att få spela huvudrollen i poemet, sade hennes artistiska instinkt henne dock, att härtill krävdes vissa rent yttre förutsättningar, som hon saknade. — Ruby får vara kung Arthur, Jane är drottning Guinevere, och Diana får vara riddar Lancelot. Så måste vi kläda båten utefter hela dess längd med nattsvart sammet … Din mammas gamla svarta schal blir utmärkt till det, Diana.

Sedan den svarta schalen anskaffats, bredde Anne ut den i ekan och lade sig därefter ned på bottnen med slutna ögon och händerna hopknäppta över bröstet.

— O, hon ser riktigt död ut, viskade Ruby Gillis ängsligt och såg på det stilla, bleka lilla ansiktet under björkarnas glidande skuggor. — Jag blir nästan rädd, flickor … Tror ni, att det är riktigt rätt att spela så’nt här? Fru Lynde säger, att all teater ä’ dålighet …

— Ruby, du får inte tala om fru Lynde, sade Anne strängt. — Det förstör effekten — det dröjer ju flera hundra år, innan fru Lynde blir född. Jane, ordna schalen litet finare! Ni ska förresten inte narra mig att tala, när jag ä’ död.

Jane visste fullkomligt, hur allting borde vara. Något guldbroderat kläde att hölja över Elaine med fanns ej, men en gammal pianoduk av gult japanskt taft bildade en utmärkt ersättning. Ej heller stod någon vit lilja att få just nu, men effekten av en lång, blå svärdslilja, lagd mellan Annes knäppta händer, gjorde fullkomligt till fylles.

— Nu ä’ hon färdig, sade Jane. — Nu ska vi kyssa hennes rena panna, och du, Diana, säger: »syster, farväl för alltid!» och du, Ruby, säger: »farväl, o, syster kär!» båda två så sorgset ni kunna. Anne, du är tvungen att småle en smula. Du minns det heter, att Elaine låg med »ett leende på sina läppar bleka.» Det är bra! Skjutsa nu ut ekan!

Ekan sköts sålunda ut och skrapade i förbifarten hårt mot en ur gyttjan uppstickande gammal påle. De tre småflickorna väntade endast så länge, att de sågo, hur den fattades av strömmen och satte kurs på bron. Därefter kilade de upp genom skogen, tvärs över landsvägen och ned till den längre bort belägna udden, där de som Lancelot, drottning Guinevere och dennas åldrige gemål ställde sig i beredskap att taga emot den väntade »liljemön».

Under några minuter drev Anne långsamt med strömmen och njöt i fulla drag av det romantiska i situationen. Därefter hände någonting inte alls romantiskt. Ekan började läcka. Efter en liten stund tvang den hårda nödvändigheten Elaine att hastigt resa sig upp och rafsa till sig sin guldbroderade mantel och sitt hölje av nattsvart sammet för att med fasa titta på ett stort hål i ekans botten, genom vilket vattnet bokstavligen strömmade in. Den vassa pålen inne vid bryggan hade slitit bort en av de tvärribbor, som höllo samman de gistna plankorna i båtens botten.

Detta visste ej Anne, men hon behövde ej lång tid för att förstå, att hon befann sig i stor fara. Med den fart, som vattnet rusade in, skulle ekan fyllas och sjunka, innan den hann driva in i den lilla bukten invid udden. Var voro årorna? Naturligtvis kvarlämnade på bryggan.

Anne gav till ett andlöst litet skrik, som ingen människa hörde; hon var blek ända ut på läpparna, men förlorade ej sin självbehärskning. Det fanns en utsikt till räddning — en enda.

— Jag var så gränslöst rädd, berättade hon för fru Allan dagen därpå, och det var som om hela år gått om, medan ekan drev nedåt bron och vattnet i den steg för vartenda ögonblick. Jag bad, fru Allan, ja, jag bad så innerligt, men jag blundade inte med ögonen, för jag visste, att det enda sätt, varpå Gud kunde rädda mig, var att Han lät båten driva så nära intill bropelarna, att jag kunde gripa tag uti och klättra upp på någon utav dem. De där pelarna äro ju bara gamla trädstammar, men det finns fullt med knöligheter och utskjutande stumpar efter grenar på dem. Jag måste ha ögonen noga med mig, och någon riktigt fin och vacker bön gav jag mig inte ro att bedja — men tänk att Gud hörde mig ändå, för båten drev rakt på en av de mellersta pelarna och blev sittande där så länge, att jag nätt och jämt hann kasta schalen och pianoduken över min axel och klättra upp på en stor knölighet invid trädstammen. Och där satt jag sedan; halkig och otrevlig var den, och jag kunde varken komma upp eller ned — det gällde bara att av alla krafter söka hålla mig fast och vänta på, att någon skulle få syn på mig från land.

Ekan drev sedan vidare förbi bron och sjönk snart mitt i floden. Ruby, Jane och Diana, som redan stodo och väntade på den vid den nedre udden, sågo den försvinna inför sina ögon och tvivlade ej en sekund på, att Anne sjunkit tillsamman med båten. Ett ögonblick stodo de stilla, vita som lakan och stela av fasa — därpå höjde de ett gällt tjut och störtade som galningar upp i skogen, utan att någonsin, när de passerade stora landsvägen, kasta en enda blick åt bron till. Anne, som förtvivlad klängde sig fast vid sin hala trädstubbe, såg dem, när de sprungo, och hörde deras skrik. Hjälpen skulle nog snart komma, men hennes belägenhet var verkligen ytterst obekväm och obehaglig.

Minuterna förflöto, och var och en tycktes den olyckliga liljemön lång som en timme. Varför kom då ingen människa? Vart hade flickorna tagit vägen? Tänk, om de dånat alla tre? Tänk, om aldrig någon skulle komma! Tänk, om hon bleve så trött och finge sådan kramp i handlederna, att hon inte längre kunde hålla sig fast? Anne såg ned på det lömska gröna djupet under henne, där långa skuggor trögt gledo av och an, och ryste. Hennes fantasi började utmåla den ena möjligheten hemskare än den andra.

Då, just som hon tyckte, att hon ej ett ögonblick längre kunde härda ut med värken i armarna och handlederna, kom Gilbert Blythe roende under bron i Harmon Andrews’ eka. Gilbert såg upp och varsnade till sin förvåning ett litet blekt och trotsigt ansikte, som tittade ned på honom med stora och skrämda, men också ganska trotsiga gråa ögon.

— Anne Shirley! Hur i all världen har du kommit dit? utbrast han.

Utan att vänta på svar rodde han tätt intill bropelaren och sträckte ut handen. Det var ingen annan råd — Anne måste hugga tag i Gilbert Blythes hand och kravla sig ned i hans eka, där hon, genomblöt och ursinnig, satte sig i aktern med famnen full av en drypande schal och en dito gul pianoduk. Det var under dessa prövande omständigheter ytterst svårt att uppträda med värdighet.

— Vad har hänt, Anne? frågade Gilbert och fattade årorna.

— Vi spelade Elaine, svarade Anne kyligt, utan att ens se på sin räddare, och jag skulle driva ned till Camelot i slupen — jag menar ekan … Ekan började ta in vatten, och jag klättrade upp på bropelaren. Flickorna sprungo efter hjälp. Vill du vara så god och ro mig till bryggan?

Gilbert rodde henne med största beredvillighet till bryggan, och Anne hoppade vigt upp på land, föraktande hans erbjudna bistånd.

— Jag får tacka så mycket, sade hon högdraget och vände honom ryggen.

Men även Gilbert hade hoppat ur ekan och lade nu handen på hennes arm för att hålla kvar henne.

— Anne, sade han brådskande, hör på mig! Kan vi inte vara goda vänner? Jag är så ledsen för att jag gjorde narr av ditt hår den där gången. Jag ville bara skoja och trodde aldrig, att du skulle ta det så hårt. Det är ju för resten så länge sedan … Jag tycker ditt hår är väldigt vackert nu — allvarsamt! … Låt oss vara vänner!

Anne tvekade ett ögonblick. Trots all sin kränkta värdighet hade hon ett egendomligt, nyss vaknat medvetande av, att det på en gång blyga och trohjärtade uttrycket i Gilberts bruna ögon gjorde henne gott … Hennes hjärta började klappa helt hastigt och oroligt.

Men det bittra minnet av skymfen från skolsalen stålsatte hennes vacklande beslut. Scenen, som utspelats för mer än två år sedan, sprang fram för hennes hågkomst så livligt, som hade den hänt dagen förut. Gilbert hade ropat »det brinner!» om hennes hår och var skulden till, att hon fått skämmas inför hela skolan. Hennes harm, som kunnat förekomma äldre människor lika löjlig och orimlig som själva dess orsak, hade, tycktes det, ingalunda dämpats och förmildrats av tiden. Hon hatade Gilbert Blythe! Hon ville aldrig förlåta honom.

— Nej, sade hon kallt, jag blir aldrig vän med dig, Gilbert Blythe, och jag vill heller aldrig bli det.

— Som du behagar! — Gilbert hoppade ned i sin båt med vredens rodnad på sina kinder. — Jag ämnar aldrig mera föreslå dig, Anne Shirley, att vi ska vara vänner. Och mig kvittar det precis lika.

Han rodde sin väg med snabba, harmsna årtag, och Anne gick uppför den branta, ormbunkkantade stigen under lönnarna. Hon bar sitt huvud mycket högt, men inom sig kände hon någonting närbesläktat med ånger. Hon nästan önskade, att hon givit Gilbert ett annat svar. Han hade naturligtvis förolämpat henne förskräckligt, men i alla fall …

Hur det var, tyckte Anne, att det skulle ha känts rätt skönt att få sätta sig ned och riktigt gråta ut. Hon var alldeles bragt ur sin jämnvikt; den rent fysiska tröttheten jämte sinnesrörelsen efter det obehagliga äventyret gjorde sig nu gällande på ett ganska märkbart sätt.

Halvvägs uppför stigen mötte hon Jane och Diana, som komma rusande tillbaka ned mot sjön i ett tillstånd, som gränsade till vanvett. De hade ej träffat på någon människa på Tallbacken, eftersom varken herr eller fru Barry var hemma. Då hade Ruby fått ett förfärligt gråtanfall, så att de måste lämna kvar henne att reda sig bäst hon kunde, medan Jane och Diana flydde genom spökskogen och över spången upp till Grönkulla. Här hade de icke heller träffat någon hemma, ty Marilla hade gått till handelsboden, och Matthew höll på med att räfsa hö på starrängen.

— O, Anne, flämtade Diana, i det hon föll Anne om halsen och grät av överraskning och glädje, o, Anne — vi trodde — att du hade — drunknat — och vi — kände oss — som mördare — därför att vi hade narrat dig att vara — Elaine … Och Ruby gråter ögonen ur sig däruppe … Men Anne, hur har du blivit räddad?

— Jag klättrade upp på en av bropelarna, sade Anne håglöst, och så kom Gilbert Blythe roende i herr Andrews’ eka och satte mig i land.

— O, Anne, så duktigt av honom! Och så romantiskt se’n! ropade Jane, som äntligen återfått talförmågan. — Nu bli ni naturligtvis sams efter detta.

— Nej, det är just vad vi inte bli, fräste Anne, som för ett ögonblick vaknade upp ur sin slapphet. — Och jag vill aldrig mera höra ordet »romantiskt», nu vet du det, Jane Andrews … Det var fasligt tråkigt ni skulle bli så skrämda, flickor. Det är alltihop mitt fel. Jag är säker på, att jag är född under en olycklig stjärna. Allt vad jag gör ställer till förtret för mig själv eller för mina käraste vänner. Din pappas eka ligger på sjöbotten, och jag har en förkänsla av, att vi inte mera få vara ute och ro på sjön.

Annes förkänsla visade sig i detta fall mera pålitlig än dylika pläga vara. Stor blev bestörtningen hos familjerna Barry och Cuthbert, när eftermiddagens händelser blevo kända.

— Ska du någonsin bli förståndig? suckade Marilla.

— Jo för all del, det tror jag visst, Marilla, svarade Anne förhoppningsfullt. I östra gavelrummets ensamhet hade hon satt sig till att gråta ut ordentligt, och detta hade lugnat hennes nerver och återskänkt henne hennes vanliga ljusa syn på tingen. — Jag tror, att mina utsikter att bli förståndig äro gynnsammare nu än någonsin.

— Det begriper jag inte, sade Marilla.

— Jo, sade Anne, i dag har jag lärt mig någonting spritt nytt. Alltse’n jag kom till Grönkulla, så har jag gjort dumheter, men för var gång har jag fått en lärdom därav. Ametistbroschen botade mig för att röra vid saker, som inte ä’ mina. Spökskogen lärde mig att inte fantisera ihop några hemska saker — så’nt njöt jag mycket av förr … Piggsvinstårtan med smärtstillande liniment lärde mig att inte slarva, när man lagar mat. Mitt gröna hår kurerade min fåfänga. Numera tänker jag aldrig varken på mitt hår eller på min näsa — åtminstone ä’ det rysligt sällan … Äventyret i dag har tagit all romantik ur mig. Jag har kommit till den slutsatsen, att det inte lönar sig att söka någon romantik i Avonlea. Det gick nog för sig under den härliga riddartiden för flera hundra år sedan, men numera bryr sig folk inte om romantik … Jag är säker på, att Marilla mycket snart ska kunna se, hur jag förkovrar mig i detta avseende …

— Ja, det vore ju ganska roligt … sade Marilla utan någon starkare övertygelse i rösten.

Men Matthew, som suttit stum i sin vrå, lade handen på Annes axel, när Marilla gått ut.

— Du ska inte göra dig alltför olik dig själv, sade han, för då känna vi inte igen vår lilla flicka … Behåll du, vad som än må ske, en smula av det där du kallar … romantik …