Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 143 —

hon, att hade hon bara haft nog med pengar att leva av, hade hon visst inte belastat sig med en karl, men till och med en änkling med åtta barn var bättre än att bo ihop med en svägerska.

— Jag tror du är alldeles befängd, pojke! utbrast fru Lynde förgrymmad. — Du uttrycker dig så det är både synd och skam för en unge, som ändå ska vara kommen av bättre folk.


XIX.
Litet småprat.

— Tänk, att jag i dag fyller mina tjugo år och för alltid lämnat ton-åren bakom mig, sade Anne, som satt hopkrupen på mattan framför den öppna spisen med Häxan i sitt knä. Hon var ensam i vardagsrummet tillsammans med tant Jamesina, som satt och läste i sin favoritstol. Stella och Priscilla hade gått på ett föreningssamkväm, och Phil befann sig en trappa upp, i färd med att klä sig till en bjudning.

— Du kanske känner ett visst vemod, sade tant Jimsie. — Ton-åren äro en mycket trevlig del av livet. Jag är glad, att jag aldrig själv på allvar kommit ur dem.

Anne skrattade.

— Det kommer du aldrig att göra, tant lilla. Du kommer att förbli aderton, när du borde fylla dina hundra. Men jag för min del är nedstämd och känner mig också lite besviken. Min snälla lärarinna fröken Stacey sade mig för länge sedan, att när jag nått tjugoårsåldern, skulle min karaktär vara färdigbildad, på gott eller ont. Men jag känner på mig, att den ännu alls inte är vad den borde vara. Den är så full av brister.

— Det är varenda människas, sade tant Jamesina i uppmuntrande ton och lade ned sin bok. — Min, må du tro, har också sina skavanker. Din lärarinna mente förmodligen, att vid tjugoårsåldern har ens karaktär antagit sin bestämda riktning och fortsätter sedan sin utveckling i samma linje. Fäll inte modet för så lite, Anne! Fyll dina plikter mot Gud och din nästa och dig själv, och roa dig, medan tid är. Det är min