— 144 —
filosofi, och följer du den, tror jag inte du behöver ångra dig. Vart ska Phil ta vägen i kväll?
— Hon är bjuden på bal, och hon har skaffat sig den mest förtjusande klänning av guldfärgat siden med en spets över, som är som en spindelväv. Den matta gula färgen passar hennes varma mörka hy så utmärkt.
— Ligger det inte någonting trolskt i orden siden och spetsar? sade tant Jamesina. — Det frasar mjukt om dem, och man får sådan danslust. Jaha, gult siden… Man kommer att tänka på en klänning av idel solsken… I min ungdom längtade jag alltid efter en gul sidenklänning, men först ville aldrig mamma höra talas om det och se’n aldrig min man. Det första jag ska göra, sedan jag kommit till himlen, blir att skaffa mig en gul sidenklänning.
Medan Anne ännu skrattade, kom Phil seglande utför trappan i all sin stass och började med belåten min svansa fram för den stora avlånga väggspegeln.
— En smickrande spegel befordrar i hög grad ett älskvärt sinnelag, sade hon. — Den uppe på mitt rum gör mig grönskiftande i ansiktet och förlänger ohyggligt min haka. Ser jag söt ut, Anne?
— Vet du verkligen, hur vacker du är, Phil? frågade Anne med trohjärtad beundran.
— Visst vet jag det. Vad har man annars speglar för? Men det var inte det jag mente. Sticker det ingenting ut, som inte får synas? Är kjolen rakt knäppt? Skulle den här rosen kanske ta sig bättre ut längre ned? Jag är rädd den sitter för högt — den verkar något à la tuppkamm. Men jag tycker inte om, att något kittlar mig på örat.
— Allting sitter precis som det ska, och din sydvästra grop i kinden är helt enkelt bedårande.
— Anne, det är en sak, som jag särskilt tycker om dig för — du kan ge ett erkännande utan några bitankar. Du är så hjärtegod, att det inte finns en gnista avundsjuka i dig.
— Varför skulle hon vara avundsjuk? inföll tant Jamesina.
