— 155 —
— Tänk att mamma var yngre än jag nu är, när hon fick mig, viskade hon för sig själv.
När Anne åter steg ned för trappan, kom husets nuvarande fru ut till henne i förstugan. Hon räckte fram ett litet dammigt paket, ombundet med ett urblekt blått band.
— Här är en bunt gamla brev, som jag hittade i skåpet en trappa upp, när jag flyttade hit, sade hon. — Jag vet inte, vad det kan vara för slag — jag har aldrig brytt mig om att närmare titta på dem — men adressen på det översta är: Fröken Bertha Willis, och det var er mammas flicknamn. Ni kan ta dem, om det roar er att behålla dem.
— O, det kan ni veta — tack, tack! ropade Anne helt förtjust.
— Det var det enda, som fanns i huset, fortfor den andra. — Alla möblerna hade sålts för att betala doktorn, och fru Thomas tog er mammas kläder och småsaker. De förslogo nog inte länge åt hennes slitvargar. De flöjde över berg och backar precis som kalvar.
— Jag äger inte en sak, som tillhört min mor, sade Anne med en kvävande känsla i strupen. — Aldrig kan jag tacka er nog för de här breven.
— Håll till godo, fröken lilla. Herre Gud vad ni har fått er mammas ögon. Hon kunde också alldeles som tala med sina. Er pappa såg just ingenting ut, men fasligt hygglig var han. Jag minns, att när de gifte sig, så sa’ folk, att det hade väl aldrig funnits ett mera förälskat par… Stackare de, snart skulle de ryckas bort… Men de voro mycket, mycket lyckliga så länge de fingo leva, och det är ju vackert så.
Anne längtade att komma hem för att få gå igenom den dyrbara brevbunten, men dessförinnan gjorde hon en liten vallfärd. Hon gick ensam till den del av Bolingbrokes kyrkogård, där trädkronornas grönska välvde skyddande tät och hennes föräldrar lågo begravna; och omkring det enkla minnesmärket, som betecknade platsen, lade hon ned de vita blommor, hon haft med sig. Därefter skyndade hon tillbaka till den Gordonska villan, stängde in sig på sitt rum och läste breven. Somliga
