— 156 —
voro skrivna av fadern, andra av modern. Många voro de ej — sammanlagt blott tolv — ty Walter och Bertha Willis hade ej varit mycket skilda åt under sin förlovningstid. Breven voro gulnade och blekta, och stilen var stundom svår att tyda, de gångna åren hade gjort skriften dunkel. Inga djupa visdomsord talade från de fläckiga och skrynkliga sidorna, blott uttryck av kärlek och hopp. Det länge sedan förgätnas milda doft dröjde vid dem — dessa döda älskandes ömma känsloliv och ljusa kärlekslycka. Bertha Shirley hade ägt gåvan att kunna skriva brev, som gåvo ett levande uttryck åt hennes intagande personlighet, och hennes tankar, dessa utstrålningar av hennes eget väsen, tycktes alltjämt spira fram likt daggstänkta, doftande blomster. Breven fingo över sig någonting heligt, tyckte Anne. För henne var det vackraste av allt det, som kort efter hennes födelse skrivits till fadern, medan denne befann sig på en liten resa. Det var fullt av den stolta unga moderns beskrivningar på »lillan» — hur klok hon var, hur glad och söt och hur hon redan förstod att roa sin omgivning.
»Mest tycker jag om henne, när hon ligger och snusar och sover — men ännu mera när hon vaknar och slår upp sina stora ögon», hade Bertha Shirley tillagt i ett postskriptum. Troligen var detta den sista mening hon någonsin skrev. Hennes dagar voro räknade.
— Detta har varit mitt livs härligaste dag, sade Anne till Phil senare på kvällen. — Jag har funnit mina föräldrar. De här breven ha gjort dem verkliga för mig. Jag är inte längre något upptaget barn utan far eller mor. Jag har en känsla av, att jag öppnat en bok och hittat rosor från i går, ljuvliga och fagra, mellan dess blad.
XXII.
Våren och Anne komma åter till Grönkulla.
Skymningens skuggor dansade i eldskenet på väggarna i Grönkullas kök; vårkvällarna voro ännu kyliga. Genom det
