— 157 —
halvöppna fönstret mot öster viskade nattens ljuva och hemlighetsfulla röster. Marilla stod framför brasan — åtminstone i kroppslig måtto. Hennes själ svävade vida, hon trampade åter gamla välkända stigar med fötter, som på nytt blivit unga och lätta. På senare tider hade Marilla på detta sätt drömt bort mången timme, som rätteligen borde använts till strumpstickning åt tvillingarna.
— Det är väl så, att jag håller på att bli gammal, sade hon.
Och dock hade Marilla förändrats helt litet under de gångna nio åren, blott blivit litet tunnare och kanske ännu mera kantig. De grå strimmorna voro litet mera märkbara i håret, som satt uppvirat i samma hårda knut, vilken genomstacks av två hornnålar — hade det i alla år varit samma nålar? Men hennes uttryck var någonting helt annat mot förr. Draget kring munnen, som antytt inneboende humor, hade märkbart skärpts, ögonen voro godare och vänligare, och det blida leendet infann sig allt oftare.
Marilla tänkte på det långa liv, som låg bakom henne. Barndomen, då hon varit strängt hållen, men icke olycklig, flicktidens svartsjukt dolda drömmar och brustna förhoppningar, de långa, grå enformiga åren av trög och färglös medelålder, som radat upp sig, det ena efter det andra. Så hade Anne kommit i huset — det livliga, känsliga barnet med sin spelande fantasi, sin skönhetsdyrkan och sitt kärlekshungrande hjärta. Hon förde med sig värme och vårsolglitter, och tillvarons ödsliga och stelfrusna marker hade börjat täckas med grönska och blom. Marilla kände, att av sina sextio år hade hon levat blott de nio, som följt på Annes ankomst. Och Anne skulle komma hem i morgon kväll.
Köksdörren öppnades sakta. Marilla såg upp, väntande att få se fru Lynde. Där stod Anne, smärt och rank och med ögon som de klaraste stjärnor. Hon hade händerna fulla av liljekonvaljer och tidiga violer.
— Nej se Anne! utbrast Marilla. För en enda gångs skull kom överraskningen henne att glömma sin kärva tillbakadragenhet, hon drog flickan in i sin famn och tryckte både henne och
