— 158 —
blommorna intill sitt hjärta, varmt kyssande det glänsande håret och det milda ansiktet. — Jag väntade dig ju aldrig förrän i morgon kväll. På vad sätt har du kommit från Carmody?
— Gått på mina ben, du allra raraste Marilla. Gjorde jag det inte tjogtals gånger under min seminarietid? Åkaren kommer med min koffert i morgon, jag fick sådan hemlängtan och gav mig i väg en dag tidigare. Ack, en sådan härlig vandring jag haft i majskymningen, i hästhagen stannade jag och plockade de här konvaljerna, och se’n tog jag av genom Violernas dal, jag fick ihop hela den stora gula skålen full, se så klarblå och ljuvliga de äro… Lukta på dem, Marilla, sug in doften i långa drag!
Marilla stack ned näsan pliktskyldigast, men hon var mera intresserad av Anne än av att andas in blomsterdoft.
— Sitt ned, lilla barn, du måste vara duktigt trött. Nu ska jag duka fram lite kvällsvard åt dig.
— Månen står klar och blank bakom kullarna, Marilla, och tänk så grodorna sjöngo hela vägen från Carmody! Så jag njuter av deras musik — det är som klockklang ur kärren. Den ingår oupplösligt i alla mina bästa minnen från härliga våraftnar förr i världen. Och den erinrar mig alltid om den kväll, då jag kom hit för första gången. Kommer du ihåg den, Marilla?
— Om jag gör? sade Marilla med känsla och övertygelse. — Den lär jag väl aldrig glömma så länge jag lever.
— Det året sjöng grodorna alldeles som galningar nere i kärren och i bäcken. Jag brukade sitta i fönstret och höra på dem i skymningen, och jag undrade över, att deras musik kunde låta på en gång så glad och så sorgsen. O, vad det är rart att vara hemma igen! Redmond är styvt och Bolingbroke var förtjusande — men ingenting övergår Grönkulla — det är hemmet.
— Jag hör, att Gilbert inte kommer hit i sommar, sade Marilla.
— Nej, han gör inte det. — Någonting i Annes tonfall avlockade Marilla ett hastigt ögonkast, men Anne var skenbart djupt upptagen med att ordna sina violer i en skål. — Titta,
