— 159 —
ta de sig inte bra ut? fortfor hon brådskande. — Tycker du inte, att året är som en bok, Marilla? Vårens sidor äro skrivna med liljekonvaljer och violer, sommarens med rosor, höstens med röda lönnblad och vinterns med järnek och mistel.
— Hur redde sig Gilbert i sina tentamina? frågade Marilla.
— Han klarade sig utmärkt — den bäste i klassen. Men var äro tvillingarna och tant Rachel?
— Rachel och Dora ha gått över till Harrisons. Davy är nere och leker hos Boulters. Jag tycker jag hör honom komma travande just nu.
Davy störtade in, upptäckte Anne, gav till ett glädjetjut och kastade sig i hennes famn.
— O, Anne, så gräsligt roligt, att du har kommit! Kan du tänka dig, att jag har vuxit två tum se’n i höstas! Tant Lynde mätte mig med sitt måttband i dag. Och titta, Anne, se på min framtand! Den är borta — där är en stor lucka. Tant Lynde band fast ena ändan av ett snöre vid den och andra ändan vid ett dörrlås, och så stängde hon dörren. Jag sålde den till Milty för två cents. Milty samlar tänder.
— Vad i all världen ska han göra med tappade tänder? frågade Marilla.
- Å, utav dem ska han göra sig ett halsband att ha, när han leker indianhövding, förklarade Davy och klättrade upp i Annes knä. — Han har redan femton stycken, och han har tingat alla tänder, som redan känns lösa, så det är ingen idé för någon annan att börja samla också. Boulters förstår alltid att hålla sig framme.
— Du var väl hygglig och snäll borta hos Boulters? frågade Marilla i något misstrogen ton.
— Jaa då, men nu ä’ jag så trött på att vara snäll ideligen, ideligen.
— Du skulle mycket fortare tröttna på att vara stygg, Davypojken, sade Anne.
— Jamen det skulle vara livat så länge det räckte, tyckte Davy. — Se’n kunde man ju ångra sig, säj, du?
— Det är nog gott och väl med ånger, men den kan ändå
