— 160 —
inte göra det skedda ogjort. Kommer du ihåg, Davy, den där söndagen i somras, då du skolkade från söndagsskolan och kyrkan med? Tänk så illa du kände dig till mods på kvällen, när du kom in till mig i mörkret och bekände alltsamman. Nå, vad har du och Milty haft för er i dag?
— Å, vi ha fiskat och jagat katten och letat efter ägg och skrikit åt ekot. Där är ett vådligt stiligt eko i snåret bakom Boulters lada. Vad är ekot egentligen för slag, Anne?
— Ekot är en vacker jungfru, Davy, som bor långt inne i skogarna och skrattar åt världen bortifrån sina kullar och berg.
— Hur ser hon ut?
— Hennes hår och ögon äro mörka, men halsen och armarna äro vita som snö. Men ingen dödlig får nånsin riktigt se, hur vacker hon är. Hon är mera lättfotad än ett rådjur, och den där gäckande stämman är det enda vi uppfatta utav henne. Du kan höra henne ropa om natten, du kan höra henne skratta i stjärnljuset. Men du får aldrig se henne. Hon flyr undan dig, om du söker följa henne, och hon skrattar åt dig från närmaste skogsbryn.
— Är allt det där sant, Anne? Eller smäcker du bara? frågade Davy med ögon, som stodo runda av häpnad.
— Kära Davy, har du inte så pass mycket förstånd, att du kan skilja på, när någon berättar en liten saga eller helt enkelt »smäcker»?
— Men vad är det då, som studsar tillbaka från snåret bakom Boulters lada? Och ibland hörs det som om det kom från själva väggen, envisades Davy.
— När du blir litet äldre, Davy, ska jag förklara alltsamman för dig.
Talet om ålder gav tydligen en ny riktning åt Davys tankegång, ty han funderade en liten stund och viskade sedan helt allvarligt:
— Anne, jag ska gifta mig.
— Ånej — är det möjligt? sade Anne med lika stort allvar. — När ska det bli?
