Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 166 —

så drömde jag någonting otäckt. Klockan tre vaknade jag upp feberhet, med ont i halsen och en sprängande huvudvärk. Jag visste, att jag hade scharlakansfeber, men för säkerhetens skull steg jag upp på mina darrande ben och slog upp i kusin Emilys hemläkare för att titta efter symptomen. Anne, jag hade dem alla. Så gick jag åter och lade mig, och under inflytandet av den förfärliga vissheten somnade jag om och sov som en stock till långt fram på förmiddagen. Då var jag kry som en mört, så det var nog ändå inte scharlakansfeber jag hade. Det var väl så, att hade jag blivit smittad på kvällen, hade inte sjukdomen hunnit utveckla sig så fort. I läkareboken hittade jag för resten ett mycket lärt ord, som hette inkubationsperiod. Nå, sådana förnuftiga tankar kan man komma på mitt på dagen, men klockan tre på natten är man inte — hur var det nu igen — jo, fullt så redig i tankegången. Hihi!

Du undrar förmodlingen, vad jag gör i denna sjöstuga. Jo, jag tycker alltid om att tillbringa någon del av lovet vid havskusten, och pappa brukar då skicka mig till kusin Emilys »sommarpensionat för turister». För fjorton dagar sedan kom jag alltså hit som vanligt, och som vanligt hämtades jag av den gamle kusken, farbror Mark Miller, som höll utanför stationshuset med sin gamla schäs och den stelbenta hästen. Det är en rar gammal gubbe, och han bjöd mig genast på en näve skära pepparmyntkarameller. Sådana karameller påminna mig alltid om kvava kyrkbänkar under högsommaren — jag förmodar därför att min farmor alltid brukade ha med sig en påse sådana, som luktade mycket starkt och som hon lät gå laget runt i bänken. Somliga hade pepparmyntkarameller och andra hade stora buketter av rosmarin och lavendel att förströ sig med. Farbror Marks karameller var jag inte värst trakterad av, för han fiskade upp dem lösa ur sin ficka, de voro ganska ludna och han fick lov att plocka bort några rostiga spikar och litet annat smått och gott, innan han bjöd dem åt mig. Men inte för aldrig det hade jag velat såra hans snälla gamla känslor, utan jag tog emot dem och låt dem se'n en efter en omärkligt falla ned på landsvägen. När den sista försvunnit, sade farbror Mark smått före-