Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 167 —

brående: “Hon skulle inte ha knaprat i sig alla karamellerna på en gång, fröken Phil. Nu får hon nog ont i sin lelle mage.”

Kusin Emily har fem inackorderingar utom mig — fyra äldre eller halvgamla damer och en ungherre. Till höger om mig vid matbordet sitter fru Smith. Hon tillhör den sortens folk, som finner ett ohyggligt nöje i att fördjupa sig i alla möjliga sjukdomar och krämpor och deras vidriga detaljer. Det var naturligtvis hon, som skrämde oss med scharlakansfebern. Man be[löver bara flyktigt nämna någon åkomma, så ruskar hon på huvudet och säger: “Å, den känner jag tyvärr alltför väl till” — och så får man ämnet till livs så mycket man orkar och ändå lite mera. Jonas har berättat, att han en gång kom att tala om 'motorstopp' i hennes närvaro, och hon tog genast fasta på ordet och sa, att det plägade vara en ovanligt envis åkomma. Själv hade hon plågats av den i tio år, men äntligen kom det en resande doktor, som gjorde henne bra.

Vem är Jonas? Ge dig till tåls, Anne Shirley. När rätta stunden är inne, får du nog höra talas om Jonas. Men jag vill sannerligen inte blanda ihop honom med de här fruntimmerna.

Till vänster om mig vid bordet har jag fru Phinney. Hon talar alltid med kvidande och gråtmild röst — man sitter och är riktigt rädd för, att hon rätt som det år ska börja tjuta. Inte vet jag, vad hon har att vara ledsen över, men hon tycks anse jorden för en jämmerdal, och ett skratt betraktar hon som en yttring av ett högst klandervärt lättsinne. Hon tycker jag är lika tokig som tant Jamesina gör, men tant Jimsey håller ändå av mig en smula, och det gör en rasande skillnad. Fröken Maria Grimsby sitter i diagonal riktning från mig. Första dagen jag kom, anmärkte fröken Maria, att det såg lite regndigert ut — och så skrattade hon. Jag sade, att vägen från stationen var särdeles vacker — det flinade hon också åt. Jag sade, att ännu hade vi kvar rätt många moskitos — fröken Maria brast ut i ett livligt fnitter. Jag sade, att Sjöstugan var lika vacker som vanligt — hon skrattade som förut. Om jag skulle säga till fröken Maria: Min pappa har hängt sig, min mamma