— 168 —
har tagit in gift, min bror har fått livstids straffarbete, och jag känner, att jag får stelkramp om en kvart — så skulle fröken Maria gapskratta. Hon kan inte rå för det — hon är född sådan, och det är mycket underligt och sorgligt.
Den femte gamla damen är fru Grant. Det är en rar gumma, men hon säger aldrig ett ont ord om någon människa och vet inga skandaler, så hennes konversation är fasligt intresselös.
Men nu kommer vi till Jonas, Anne.
Den första dagen jag kom, såg jag mitt emot mig vid bordet en ung man, som betraktade mig så välvilligt, som om han känt mig från det jag låg i vaggan. Jag visste, för det hade farbror Mark talat om för mig på landsvägen, att han hette Jonas Blake, att han var teologie studerande från S:t Columba och att han skulle sköta om själavården i Sjöstugan med omnejd under sommaren.
Han är en riktig fuling att se på — han är nättopp den fulaste unga man jag någonsin skådat. Han är stor och grov, men ändå slankig, och han har otroligt långa ben. Håret är grågult och stripigt, ögonen grå — en bra grå färg — munnen är stor, och öronen — nej, dem ska vi förbigå med tystnad.
Han har en behaglig röst — bara man blundar, blir karl’n alldeles bedårande — och han har säkert en skön själ och ett änglasnällt lynne.
Vi blevo goda vänner medsamma. Han har naturligtivs legat vid Redmond, så det blev genast ett föreningsband. Vi fiska och ro tillsamman, och vi ha härliga månskenspromenader nere på havsstranden. Han är inte så ful i månsken — och Gud, så hygglig han är! Det riktigt utstrålar snällhet och trevlighet från honom. De halvgamla nuckorna — utom fru Grant — gilla inte Jonas, därför att han kan skratta och skämta och därför att han ögonskenligen föredrar att spatsera med min tanklösa och flärdfulla lilla ringhet framför att sällskapa med dem.
Så konstigt det än låter, Anne, jag vill inte, att han ska anse mig ytlig och lättsinnig. Det är ju egentligen löjligt. Vad rör det mig, vad en lintott som Jonas, som jag aldrig förut sett i mitt liv, tycker om mig?
