Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 169 —

I söndags predikade Jonas i bykyrkan. Jag gick förstås dit, men jag kunde aldrig tänka mig Jonas uppe i en predikstol. Jonas som en andans man — eller på väg att bli det — nej, det skämtet var för starkt.

Nå, så började Jonas att predika. När han hållit på i tio minuter, kände jag mig så liten och obetydlig, att jag tyckte jag måste ha blivit osynlig för blotta ögat. Jonas sa’ aldrig ett ord om nutidens kvinnor, och aldrig så mycket som kastade han en blick bortåt mitt håll. Men jag fick fullt klart för mig, hur ömkligt ytlig och tom och fåfänglig jag är till min natur och hur gränslöst olika jag måste vara med den kvinna, som Jonas sätter upp som sitt ideal. Hon måste vara högsinnad och stark och ädel. Han verkade så allvarlig och öm och trohjärtad. Han var precis det en prästman bör vara. Jag undrade, hur jag nånsin kunde ha tyckt han var ful — och han är ful, Anne! — med de vackra, talande ögonen och tänkarepannan, som de orediga lintestarna falla ned över i vardagslag.

Det var en härlig predikan, och jag skulle kunnat ha lyssna till den i hela mitt liv, men till sist blev jag alldeles överväldigad av känslan av min egen ömklighet och tarvlighet. Om jag ändå vore som du, Anne!

På hemvägen från kyrkan hann han upp mig, och han föreföll lika skojfrisk som vanligt. Men hans skämtlynne kunde inte mera narra mig. Jag hade sett den verklige Jonas. Jag undrade, om han någonsin skulle kunna få syn på den verkliga Phil — som ingen, inte ens du, Anne, ännu har sett.

’Jonas’, sa jag — jag glömde ju att kalla honom herr Blake, var det inte rysligt? Men det finns tillfällen, då sådant där inte gör en smul. ’Jonas’, sa jag, ’ni är då född till präst. Någonting annat skulle ni inte kunna bli.’

’Nej, jag skulle nog inte det’, svarade han lugnt och stilla. ’Länge försökte jag bli något annat — jag hade ingen lust att bli präst. Men slutligen kom jag till insikt om, att det var det kall, som givits mig att fylla — och med Guds hjälp skall jag nog komma till rätta därmed.’

Hans röst var så lågmäld och full av vördnad. Han kommer