— 170 —
nog att bli en god och värdig ordets förkunnare, och lycklig den kvinna, som har fått förmågan att hjälpa honom med hans livsuppgift. Hon får inte vara någon väderflöjel, som svänger runt för minsta fläkt. Hon får allt fort bestämma sig för den hatt hon ämnar ta på sig. Förmodligen kommer hon inte att äga mer än en. Komministrar på landet ha aldrig gott om pengar. Men det skulle göra henne alldeles detsamma, om hon hade en hatt eller ingen alls, för Jonas skulle hon alltid ha.
Anne Shirley, understå dig inte att tro eller nämna en halvdragen ande om att jag har gått och blivit kär i pastor Blake. Skulle jag kunna hysa några varmare känslor för en linhårig fuling till teolog, som heter Jonas? Bort det! Som farbror Mark brukar säga: Det är omöjligt, och vad mera är, det är otroligt.
Din Phil.
P. S. Det är omöjligt — men jag är rysligt rädd att det är sant. Jag är lycklig och skamsen och ängslig. Aldrig i livet kan han bry sig om mig, det vet jag. Tror du jag nånsin skulle kunna utveckla mig och förkovra mig så pass, att jag dugde till prästfru, Anne? Det blir förstås mycket i ens vandel, som man får ändra om…»
XXV.
Den förtrollade prinsen.
— Jag sitter i valet och kvalet, sade Anne och tittade från Tjällets fönster ut mot parkens avlägsna furor och lärkträd. — Jag har råd att ägna en hel eftermiddag åt den ljuva sysselsättningen att göra rakt ingenting, tant Jimsie. Skall jag tillbringa den här, där det finns en hemtrevligt sprakande brasa, en tallrik ovanligt röda och apitliga äpplen, tre i rörande endräkt spinnande kattor och två sedesamma porslinshundar med gröna nosar? Eller ska jag gå ut och lustvandra i parken, där furukronorna susa och vågen skvalpar mot strand?
