— 178 —
jag tycker inte om orkidéer på dig, Anne. Nej, det är sannerligen inte avundsjuka… Men orkidéer stämma så litet med ditt eget väsen. De äro för exotiska — för tropiska — för utmanande. Sätt dem åtminstone inte i håret, för vad du gör!
— Nej, jag ska inte det. Jag medger, att jag själv inte är så värst förtjust i orkidéer. Jag tycker inte, att de hör ihop med mig. Det är inte ofta Roy skickar sådana — han vet, att jag bäst tycker om blommor, som man trivs med som kära vänner, inte sådana där, som nedlåta sig till en flyktig visit hos en från sitt heta växthus och sedan alltför snart visa, att luftombytet inte konvenerar dem.
— Jonas har skickat mig några rosenknoppar till i afton — men tyvärr kommer han inte med själv. Han skulle ut på en rond i fattiga hem långt bortåt stans utkanter. Inte heller tror jag, att han hade lust att komma. Anne, jag är så gräsligt rädd för att Jonas i alla fall, när det kommer till kritan, inte bryr sig om mig. Och jag går just och bryr min hjärna och försöker bestämma mig för, huruvida jag antingen ska tyna bort och dö eller ruska upp mig och ta min examen och leva vidare som en förståndig och nyttig samhällsmedlem.
— Att leva som en förståndig och nyttig samhällsmedlem ligger då rakt inte för din röst, Phil, så då är det bäst du tynar bort och dör, sade Anne.
— O, att du ändå kan vara så hjärtlös!
— Och att du kan vara så innerligt enfaldig! Nog vet du mycket väl, att Jonas håller av dig!
— Jamen varför kan han då inte säga ifrån, att han gör det? Och jag kan inte förmå honom till det. Nog ser han så ut, det tycker också jag. Men så länge han bara tittar ömt på mig med sina ögon, men håller sin mun, kan jag inte gärna sätta mig ned och fålla kökshanddukar och märka servetter. Jag vill inte på allvar begynna med min utstyrsel, förrän jag är riktigt förlovad. Det skulle vara att fresta ödet.
— Jag ska säga dig en sak. Din Jonas kommer sig inte för att fria till dig, Phil. Han är fattig och kan inte bjuda dig
