— 186 —
längre från verkligheten. Hur de andra flickorna avundades henne! Och vilken förtjusande sonett han hade skickat henne tillika med en ask violer på hennes födelsedag! Anne kunde vartenda ord i den utantill. O, så fint skriven den var! Kanske inte riktigt i jämnhöjd med Shakespeares eller Keats’ sonetter — Annes förälskelse, hur djup den än var, narrade henne ändock inte att gå så långt. Men helt säkert hade någon av de stora tidskrifterna tagit in den med nöje… Och den var tillägnad henne — inte Laura eller Beatrice eller Mön från Athen, utan henne, Anne Shirley. Det var väl ändå höjden av ädel och förfinad njutning att på klingande vers — och sonetten, som är ett så svårt versmått! — få höra, att ens ögon likna den strålande morgonstjärnan, att kinden lånat sin purpur av den rosenfärgade Aurora och att ens läppar vore mera frestande än paradisets fröjder… Gilbert skulle då aldrig ha drömt om att besjunga hennes fint penslade ögonbryn…
Men Gilbert hade sinne för humor. En gång hade hon berättat en liten lustig historia för Roy — och han hade inte förstått poängen i den! Hon drog sig till minnes, hur hon och Gilbert skrattat så gott illsammans åt den, och hon undrade med en viss beklämmande oro, hur det skulle vara att framleva ett långt liv vid sidan av en man, som ej hade sinne för skämt. Men hur kunde man begära, att en hjälte med brännande blickar och melankoliska skuggor vid tinningarna skulle ha blick för humor i tillvaron? Det var ju platt omöjligt.
XXVIII.
En juniafton.
— Jag undrar, hur det skulle vara att leva i en värld, där man alltid hade juni, sade Anne.
Hon kom gående i den disigt blå skymningen genom den doftande trädgården. På förstugukvisten sutto Marilla och fru Rachel och samspråkade om fru Samson Coates’ begravning, som de bevistat tidigare på dagen. Dora satt mellan dem och pluggade
