— 187 —
med mycken flit i sina läxböcker. Men nere på gräset satt Davy med korslagda ben och såg så mulen och dyster ut, som den udda gropen i kinden tillät.
— Det skulle du allt tröttna på, sade Marilla med en suck.
— Mycket möjligt — men just nu känner jag, att jag skulle behöva gräsligt lång tid för att tröttna, om allting vore så härligt som i dag. Allt fröjdas och står i sitt flor i juni. Men Davypojken, varför detta sura novemberansikte mitt uppe i blomstermånaden?
— Allting är så tråkigt. Jag önskar det vore slut på alltihop, sade den unge pessimisten.
— Och det säger du vid tio års ålder! Det var verkligen ledsamt.
— Jag skojar inte, sade Davy med värdighet. — Det är så motigt allting, så snart orkar jag inte längre.
— Vad är det då som har hänt? frågade Anne och slog sig ned bredvid honom.
— Den nya skolfröken, som kom, när herr Holmes blev sjuk, har gett mig tio tal att räkna till om måndag. Då får jag sitta och hänga med dom hela dan imorgon. Det är inte rätt, att man ska behöva arbeta på lördan. Milty Boulter sa’, att han ämnade visst inte göra det, men Marilla säjer, att jag ska. Jag tycker inte ett smack om fröken Carson.
— Så får du inte tala om din lärarinna, Davy, sade tant Lynde. — Fröken Carson är en mycket hygglig flicka. Det är ord och avsked med henne, ska jag säga. Det är inte värt att söka spela henne på näsan.
— Denna beskrivning låter bra nog avskräckande, när det är fråga om en ung flicka ungefär vid min ålder, sade Anne helt godlynt. — Men jag delar inte fullt tant Lyndes uppfattning. Jag såg i går fröken Carson i arbetsstugan, och hon har ett par ögon, som kan mysa så innerligen vänligt. Fatta nu mod, Davypojken! I morgon är åter en dag, och jag ska gärna hjälpa dig med talen. Sitt nu inte och förbittra den här ljuvliga skymningsstunden med att grubbla på täljare och nämnare.
