— 188 —
— Jag ska väl inte det då, sade Davy och klarnade genast upp. — Hjälper du mig med talen, så hinner jag gå ut och fiska med Milty. Om ändå gamla tant Atossa inte vore begraven ännu, utan jag finge gå dit i morgon! Jag hade så’n faslig lust att gå dit i dag, för Milty sa’, att hans mamma hade sagt, att tant Atossa skulle säkert resa sig upp i kistan och säga elakheter till begravningsgästerna. Men Marilla sa’, att det gjorde hon inte.
— Stackars Atossa låg minsann så stilla och fridfull i sin kista, sade fru Lynde högtidligt. — Aldrig förut har jag sett henne ha ett så vänligt uttryck. Ja, inte var det många tårar, som göts över henne, stackars gumma. Familjen Wright är tacksam, att den är av med henne, och jag för min del kan inte säga ett ont ord om det.
— Det måtte vara någonting förskräckligt att skiljas hädan och inte lämna efter sig en enda människa i världen, som sörjer över ens död, sade Anne med en rysning.
— Ingen utom hennes föräldrar har någonsin hållit av stackars Atossa, så mycket är säkert, sade fru Lynde. — Inte ens hennes egen man. Hon var hans fjärde hustru. Han liksom hade kommit i vanan att gifta om sig. Han levde bara ett par år efter det han gift sig med henne. Doktorn påstod, att han dog av maginflammation, men jag håller styvt på, att han dog av Atossas elaka tunga. Den stackaren, allting visste hon om sin stackars nästa, men hur det stod till inom henne själv, det tog hon aldrig reda på. Ja, nu är hon borta, och nästa viktigare händelse i det här samhället blir väl Dianas bröllop.
— Jag tycker det är så löjligt och så hemskt, att Diana ska gifta sig, suckade Anne, i det hon slog armarna om sina knän och tittade genom gläntan i Spökskogen efter ljusskenet, som skymtade från Dianas rum.
— Jag kan inte alls fatta det hemska däri, så väl som hon har det förspänt, sade fru Lynde med någon skärpa. — Fred Wright har en präktig gård, och han är en utmärkt hygglig ung man.
— Inte är han den vilde, oförvägne, hetsige, lidelsefulle unge
