— 189 —
man, som Diana förr i världen önskade sig till brudgum, sade Anne småleende. — Fred är en mönstergosse.
— Det bästa är väl gott nog. Ville du, att Diana skulle gifta sig med ett mönster av odygd? Eller skulle du kanske vilja ha en tocken själv?
— Nej för all del. Jag skulle visst inte vilja gifta mig med någon, som vore elak, men jag tror jag skulle tycka om, att han kunde vara elak, men inte ville det. Fred är så där hopplöst snäll.
— Vi skall väl hoppas, att förståndet en gång växer på dig med, sade Marilla.
Det låg icke så litet bitterhet i tonfallet. Marilla sörjde över sina svikna förhoppningar. Hon visste, att Anne givit Gilbert Blythe nej. Avonlea skvallrade mycket om detta häpnadsväckande faktum, som sipprat ut, ingen visste rätt hur. Kanske Charlie Sloane hade stavat och lagt samman och spritt ut sin vishet. Kanske också Diana hade förtrott hemligheten åt sin Fred, och Fred hade inte kunnat bevara den. Alltnog — saken var känd, och fru Blythe frågade aldrig mer Anne, varken enskilt eller så folk hörde det, om hon nyligen hört från Gilbert, utan svepte förbi henne med en iskall hälsning. Anne, som alltid tyckt om Gilberts glada och ungdomliga mor, sörjde i tysthet över detta.
Marilla sade ingenting direkt, men fru Lynde gav Anne en hel del pikar och små stickord, tills det en vacker dag trängde till hennes öron, med Moody MacPhersons mamma som ryktesförmedlare, att Anne träget uppvaktades i Kingsport av en ung man, som också han studerade vid högskolan och var både rik och vacker och snäll på en gång. Efter den dagen höll fru Lynde sin mun, men i djupet av sitt hjärta önskade hon dock, att Gilbert varit den utvalde. Det var nog gott och väl med rikedom, men hur praktiskt anlagd fru Lynde än var, ansåg hon inte denna förmån som det enda nödvändiga. Om Anne verkligen »tyckte om» denne vackre obekante mer än Gilbert, var ju inget mer att säga om saken, men fru Lynde gick och drogs med en förfärlig farhåga, att Anne skulle vara nog förvillad att
