— 190 —
gifta sig för pengar. Marilla kände Anne för väl för att frukta detta, men hon kände, att en för länge sedan uppgjord och omhuldad plan på ett betänkligt sätt rubbats.
— Det som ska ske, det sker, sade fru Rachel med ett visst missmod i rösten, och det som inte ska ske, händer ibland ändå. Få se, om det inte går så med Anne, ifall nu inte försynen särskilt blandar sig i saken.
Och så suckade hon. Fru Rachel vågade knappast tro på någon försynens speciella åtgärd i detta fall, och själv tordes hon inte företaga någon sådan.
Anne hade vandrat bort till Skogsnymfens källa och krupit ihop bland ormbunkarna vid foten av den stora vitstammiga björken, där hon och Gilbert så ofta suttit tillsamman under forna somrar. Han hade efter högskolans slut åter tagit anställning på tidningsredaktionen, och det var tomt och underligt i Avonlea utan honom. Han skrev ej, och Anne saknade de brev, som aldrig nådde henne. I stället skrev Roy två gånger i veckan, hans brev voro små konstverk, som skulle gjort sig utmärkt inom memoarlitteraturen eller i ett biografiskt arbete. Anne kände, hur hon beundrade honom mer än någonsin, när hon läste de breven, men hjärtat hoppade aldrig till i bröstet på henne vid deras åsyn som det faktiskt gjort en dag, då postmästarens fru räckt henne ett kuvert, vars adress var skriven med Gilberts svarta bläck och upprättstående handstil. Anne hade ilat hem och skuttat upp på sitt gavelrum och ivrigt slitit upp det — för att finna ett maskinskrivet kåseri över vissa högskoleförhållanden, som, tyckte hon, lågo henne oändligt fjärran. Anne kastade det oskyldiga papperet tvärs över rummet och satte sig ned att skriva ett ovanligt älskligt brev till Roy.
Dianas bröllop skulle stå om några dagar. I det grå huset på Tallbackens krön var man fullt upptagen med att brygga och baka, steka och brassa, ty det skulle bli ett stort och gentilt bröllop, tilltaget efter gamla tiders mått. Anne skulle naturligtvis vara tärna, som flickorna gjort upp, redan när de voro tolv år gamla, och Gilbert skulle taga sig ledigt från sitt arbete i Kingsport och komma för att bli marskalk. Anne följde med glatt
