— 191 —
intresse de mångahanda tillrustningarna, men en stark känsla av vemod smög sig ofta över henne och grumlade stundens stämning. På sitt sätt förlorade hon ju den gamla barndomsvännen; Dianas nya hem skulle ligga ett par kilometer från Grönkulla, och med det dagliga, förtroliga umgänget var det slut för alltid. Anne såg upp mot ljuset i Dianas fönster och tänkte på, hur det lyst mot henne och tillvinkat henne sin hälsning i så många år. Snart skulle det aldrig mera glänsa fram i sommaraftonens skymning. Två stora, brännande heta tårar stego upp i hennes ögon.
— Ack, tänkte hon, vad det är bittert, att man ska växa upp — och gifta sig — och förändras!
XXIX.
Dianas bröllop.
— Ingenting i blomväg kan ändå jämföras med skära rosor, sade Anne, som satt och band ett vitt sidenband kring Dianas brudbukett uppe på det lilla flickrummet på Tallbackens västra gavel. — De äro sinnebilderna av kärlek och trofasthet.
Diana stod något nervös mitt på golvet i rummet, iförd sin vackra vita brudklänning och med den skira vita slöjans lätta flor halvt täckande de svarta lockarna. Anne hade draperat slöjan i de rika veck, som äldre tiders smak fordrade.
— Det tycks bli ungefär som jag föreställde mig det för länge sedan, när jag grät över ditt oundvikliga giftermål och den därmed sammanhängande skilsmässan, skrattade hon. — Du är den brud, jag sett i mina drömmar, Diana, med slöjan som »ett luftigt moln», och jag är din brudtärna. Men ack — några puffärmar har jag inte! Fast om jag får säga min mening, så är de här spetsärmarna vackrare. Inte heller är mitt hjärta bristfärdigt, och inte kan jag precis säga, att jag hatar Fred.
— Vi skiljas ju inte på allvar, Anne, föreställde Diana. — Jag flyttar ju inte så långt bort. Vi ska hålla av varandra
