— 192 —
alldeles som förr. Ha vi inte alltid hållit den »vänskapens ed», som vi svor varandra för så många år sedan, säg du?
— Jo. Den ha vi troget hållit. Vår vänskap har varit vacker, Diana. Aldrig har vi skämt den genom smågnabb eller kyla eller ovänliga ord, och jag hoppas, att så ska det alltjämt förbliva. Ändå kan inte allt bli vid det gamla. Du får så många nya intressen. Dem kommer jag att delvis stå utanför. Men sådant är livet, brukar tant Rachel säga. Du får i dag av henne en av hennes älskade stickade filtar med »tobaksbladmönstret», och hon har redan lovat mig en likadan, när jag gifter mig.
— Det förargliga med ditt blivande bröllop är, att jag inte blir i stånd att vara din tärna, klagade Diana.
— Jag ska bli tärna åt Phil i juni om ett år, när hon gifter sig med pastor Blake, men se’n får det bli stopp, för du har väl hört ordspråket: tre gånger brudtärna, aldrig brud, sade Anne och tittade ut genom fönstret över trädkronornas skära och vita blomstersnö. — Bevara oss väl, här kommer prästen, Diana.
— O, Anne, vad säger du, är det verkligen så dags? flämtade Diana, blev mycket blek och började darra. — Anne, älskling, jag känner mig så konstig — nej, jag går aldrig genom det — o, Anne, jag känner att jag kommer att dåna…
— Gör du det, så släpar jag bort dig till stora vattentunnan vid knuten och doppar ned dig i den, sade Anne med en beklaglig brist på medkänsla. — Ryck upp dig nu och sansa dig, är du snäll. Att gifta sig kan väl inte vara så förskräckligt, när så många människor överlever händelsen. Se hur lugn och fattad jag är, och ta exempel efter mig!
— Du får väl se, när turen kommer till dig, då kanske du inte är så självgod… O Anne, där hör jag, hur pappa kommer i trappan. Ge mig buketten! Sitter slöjan rätt? Är jag fasligt blek?
— Du är så klädsamt lagom. Diana, hjärtevän, kyss mig nu till farväl för sista gången! Diana Barry kommer aldrig mer att kyssa mig.
