— 193 —
— Men Diana Wright ska, och det ganska snart ändå. Se där — nu ropar mamma. Kom!
Anne vandrade utför trappan ned i förmaket stödd mot Gilberts arm. De råkades i hallen i övre våningen för första gången, sedan de lämnat Kingsport, ty Gilbert hade ej anlänt förrän på morgonen själva bröllopsdagen. Han tog sin tärna artigt i hand. Han såg utmärkt bra ut, men Anne lade genast märke till, att han hade magrat. Blek var han ej, på hans kinder brann en rodnad, som flammat upp, när Anne kom emot honom tvärs över den skumma hallen i vindsvåningen, sakta frasande i sin mjuka vita klänning, med konvaljer i sina glänsande hårmassor. När de trädde in i det överfyllda förmaket, flög ett sakta sorl av beundran genom rummet. — Vilket vackert par! viskade den lätt hänförda fru Lynde till Marilla.
Brudgummen stövlade in ensam, mycket röd i sitt ansikte, och så uppenbarade sig bruden, förd av sin far. Hon dånade ej, och ingen förtretlighet störde ceremonien. Sedan intogs den särdeles gedigna bröllopsmiddagen under skratt och glam och uppläsandet av lyckade tillfällighetsverser. När aftonens skuggor började falla långa, åkte Fred och Diana bort i månskenet till sitt nya hem, och Gilbert följde med Anne till Grönkulla.
Något av det gamla hjärtliga och kamratliga förhållandet dem emellan hade återvänt under den otvungna feststämningen. Ack, det var bra roligt att åter vandra med Gilbert längs den vana vägen…
Natten var så stilla, att man borde ha kunnat höra nyponblommornas viskningar — blåklockornas ringning — syrsornas irvigt gnidande stråkar — så många dämpade och melodiska ljud, som smälte samman till ett sakta sus. Månen hade småningom höjt sig, och hela rymden tycktes mättad med dess strålglans.
— Kan vi inte ta av uppåt De älskandes stråt, innan du går in? frågade Gilbert, då de gingo framåt spången över Mörka, speglande vågen, vari månen låg likt en stor, simmande, gyllene blomma.
Anne var gärna med om förslaget. De älskandes stråt var
