— 194 —
den kvällen en verklig stig i sagolandet, lockande och hemlighetsfull, tjusande och trolsk i månskenets vitskimrande flöden. Det hade funnits en tid, då en vandring som denna med Gilbert längs De älskandes stråt skulle ha medfört alldeles för stor risk. Men tack vare Roy och Helen var den faran nu avvänd. Anne kom på sig själv med att tänka ganska ofta på Helen, medan hon småpratade med Gilbert. Hon hade råkat henne flera gånger, innan hon lämnade Kingsport, och lagt an på att vara ytterst vänlig mot henne. Även Helen hade varit mycket älskvärd tillbaka. De hade verkligen på det allra hjärtligaste kommit varandra till mötes. Men hur det var, hade bekantskapen aldrig övergått till vänskap. Helen var nog ingen besläktad själ.
— Ska du stanna i Avonlea hela sommaren? frågade Gilbert.
— Nej. I nästa vecka far jag österut till Valley Road. Esther Hawthorne har bett mig vikariera för henne under juli och augusti. De ha sommarkurser i den skolan, och Esther känner sig inte kry. Jag ska därför sköta hennes plats. Jag har egentligen alls ingenting däremot. Vet du vad — jag har börjat att numera känna mig lite smått som en främling i Avonlea. Det är sorgligt — men så är det. Det känns så underligt att se dessa massor av barn, som skjutit upp till långa gossar och flickor — ja, snart nog unga män och unga kvinnor — bara på de sista två åren. Hälften av mina elever är fullvuxna. Själv känner jag mig så förskräckligt gammal, när jag ser dem i det stadium, där jag annars tänker mig dig och mig själv och alla våra jämnåriga kamrater.
Anne skrattade och suckade. Hon kände sig mycket gammal och stadgad och förståndig, vilket bäst bevisar, hur ung hon var. Inom sig tänkte hon, att hon bra gärna skulle velat se sig försatt tillbaka till dessa glada ungdomsdagar, då livet ännu hägrade genom ett rosigt töcken av hopp ooh illusioner och ägde en tjusning, omöjlig att uttrycka med ord, som nu svunnit hän för alltid. Var voro de nu — de vårljusa drömmarna och de färgskimrande luftslotten?
— Det är det öde, som träffar varenda generation, inte bara
