— 195 —
vår, sade Gilbert i en ton, som lät frånvarande och förströdd. Anne undrade, om han tänkte på Helen. O, vad det nu komme att bli ensligt och tomt i Avonlea, sedan Diana rest sin väg!
XXX.
Anne till Philippa.
»Det är verkligen på högsta tiden, kära du, att jag skriver till dig och låter dig höra, hur jag har det. Här befinner jag mig nu åter som välbeställd skolfröken i Valley Road och vad det materiella angår hänvisad till fröken Janet Sweets rätt välfyllda köttgrytor. Janet är en rar människa och ser mycket trevlig ut, lång, men inte skranglig, tvärtom med en liten benägenhet för att lägga på hullet, som jag tror motverkas av hennes livaktiga och energiska själ. Hennes omsorgsfullt krusade bruna hår är strimmat med grått, hon har ett solskensansikte med rödblommiga kinder, och hennes goda blå ögon blir ibland stora och runda av naiv förvåning. Hon lagar fasligt rar mat efter gamla kokboksrecept, och hon frågar aldrig ett dugg efter om man äter sig till ont i magen, bara hon ser att det ’smakar’.
Jag tycker om henne, och hon har fattat tycke för mig — mest tror jag därför, att hon har haft en syster, som dog ung och som hette Anne. ’Nu får jag önska fröken välkommen’, sade hon, när skjutsen med mig körde in på hennes gård. ’Fast inte ser ni ett dugg ut, som jag hade föreställt mig. Jag var säker på ni skulle vara mörk — min salig syster var mörk. Och så kommer ni och lyser rödhårig långa vägar’.
Ett par minuter var jag rädd för att mina sympatier för Janet skulle gå all världens väg. Sedan förehöll jag mig själv, att jag verkligen måste hålla mig för god att fatta fördom mot en människa, bara därför, att hon har kallat mitt hår rött. Troligen fanns inte ordet ’kastanjebrunt’ i Janets lexikon.
Mitt tillfälliga hem, Skogshyddan, är ett mycket trevligt
